HATTARNA ÅTERTAGA MAKTEN PÅ RIKSDAGEN. 581

skottet var snart färdigt med sina många anmärkningspunk-
ter mot Deras Excellenser för deras onda avsikt att ända
till hösten 1770 regera riket med en namnstämpel i konungens
ställe, deras olagliga kommission över kammarkollegium,
m. m., m. m. Deras mångahanda synder sammanställdes
på ett fintligt sätt så, att läsaren av syndaregistret alldeles
tydligt såg för sig, hurusom rådet systematiskt arbetat på
att tvinga både konung och ständer under sitt välde och
sålunda efter sitt maktlystna sinne förvandla Sveriges re-
geringssätt. Därmed var domen så gott som fälld. Det var
blott en tom formalitet att infordra de anklagades förklaring.
Summa tre dagar fingo de på sig, men det var bara en av de
anklagade, som vågade försvara, vad han gjort. De andra
funno ej ens mödan lönt att ingå på något svarsmål.

Utskottet kom till det resultatet, att ständerna borde
döma tio av rådets medlemmar förlustiga sina ämbeten,
och detta bifölls av alla stånden, hos borgare och bönder
t. o. m. utan votering. Så endräktigt hade icke någon råds-
avsättning hittills försiggått. Det var tacken för vad denna
regering — med sina misstag — dock faktiskt gjort för att
införa ordning och sparsamhet i statens liksom i medbor-
garnes hushållning och för att inom ämbetsverken utrota
gamla missbruk samt återställa lydnadens och tuktens
slappnade band.

Som det redan före riksdagen fanns tre platser lediga i
rådet, blevo inalles tretton platser nu besatta med pålitliga
män från Hatt- och hovpartierna. De sju rådsherrar av
Hattpartiet, som vid förra riksdagen uteslutits ur rådet,
blevo nu återkallade. Men endast Ekeblad och två andra
voro hågade att åter rida ut en storm.

Så hade Hattarne vunnit, vad de eftersträvat. Vad fick
då konungen? Jo ett högtidligt uttalande av ständernas
tacksamhet för hans ståndaktiga bemödanden att åstad-
komma riksdag, liksom kronprinsen på samma sätt avtac-
kades för sin vömhet om nationen och fäderneslandet. Det
var vad hovet fick. Men den ändring i författningen, som
skulle göras till konungens förmån? Ja, den torkade in.
Det var inte så brått med den saken, tyckte Hattarnes 1e-
dare. Det var mycket viktigare att råda bot på penning-
nöden och stockningen i näringarna. Så beslöt man då att
