594 FRIHETSTIDENS SLUTAKT.

han var död. Han dog »av hetvägg! — ty det var fettisdag —,
surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling och cham-
pagnex, berättar skalden Johan Gabriel Oxenstierna och till-
lägger: »Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt
utan att dö en probstdöd.»

Adolf Fredrik var vid sitt frånfälle något över 60 år. Vad
hade man att vänta av den nye konungen?

Ständerväldets sista tid.

son och efterträdare i Paris. Dit hade han nämligen

blivit inbjuden av franska regeringen i samma veva,
som denna visade sitt missnöje både med Hattarne och med
sin ambassadör i Stockholm genom att återkalla denne med
alla tecken till onåd. I stället önskade Frankrikes styresmän
att med Sveriges blivande konung direkt överlägga om hur
man skulle kunna råda bot på »anarkin» i Sverige.

På hösten 1770 hade kronprinsen anträtt sin färd till
Frankrike i sällskap med sin forne guvernör och nuvarande
förtrognaste rådgivare, Karl Fredrik Scheffer, som ägde goda
försänkningar inom Frankrikes ledande kretsar sedan den
tid, då han var svensk minister i Paris. Vid franska hovet
blev den svenske tronföljaren mottagen med största vän-
lighet av den gamle konung Ludvig XV, som flitigt inbjöd
honom till hovets fester. Ej mindre välvilligt var det mot-
tagande, som han rönte i den franska huvudstadens säll-
skapsvärld och vittra kretsar. Här hade särskilt Sveriges
sändebud i Paris, skalden Creutz, berett marken för sin bli-
vande konung genom att i översvallande beundran sjunga
hans lov i alla tonarter.

Hela Creutz” verksamhet vittnar om en gränslös tillgi-
venhet för konungen och Sveriges sak, som han omfattade
med en skalds känsliga svärmeri. Han var en av dem, som
blint trodde på Gustav och på hans förmåga att göra slut

VID ADOLF FREDRIKS död befann sig hans äldste

t Fettisdagsbulle: semla, fylld med sockrad mandelmassa, i varm
mjölk.
