598 VRIHETSTIDENS SLUTAKT.

inkomstkälla, och detta just nu, då tiderna voro så gyllene,
att man kunde begära ända till 1,000 pund sterling för en
enda röst i ett stånd, där partierna voro jämnstarka». Det
blev ett skrik, som om man ville beröva arbetaren hans
välförtjänta lön.

En annan stor fara hotade kompositionen därigenom,
att den söndring, som den var avsedd att bota, nämligen
fiendskapen mellan Hattar och Mössor, icke längre var den
mest elakartade i samhället. Partiförbittringen hade
begynt träda i skuggan för ståndsstrider, för fiendskapen
mellan adel och ofrälse. Därför voro Mössornas partichefer
ej längre herrar över sitt folk. De ofrälse Mössorna ville
icke underkasta sig ledningen av adliga partihövdingar,
som de numera hatade, hur goda Mössor dessa än månde
vara. Det visade sig, att man begått ett stort fel, då man
ej kallat de ofrälse partiledarne till förhandlingar om kom-
positionen. De ofrälse stånden betraktade kompositionen
såsom en adlig komplott med syfte att rädda Hattrådet
och de adliga privilegierna undan de ofrälses berättigade
angrepp. Därför blev kompositionen angripen från olika
håll. I en mängd stridsskrifter klandrades den som »en
riksfördärvlig enighets. Somliga av dessa broschyrer iklädde
sig fabeldräkten och läto katten, som är mössens — d. v. s.
Mössornas — naturlige fiende, figurera som huvudperson.
En av dem lyder sålunda: »En katt, länge plågad av en svår
tandvärk, måste omsider bekväma sig att låta en stork,
som var skogens fältskär, utrycka sina tänder. Detta skedde
icke utan stor smärta, varav katten blev så modfälld, att
han beslöt slå sig ifrån världen och componera eller för-
lika sig med sina fiender, som voro möss och råttor, och
hålla sig ifrån kött och all hård mat. Då apan, som länge
varit dansmästare men nu för podager icke kunde dansa,
fick höra kattens uppsåt, gjorde hon honom ett besök och
önskade honom lycka i sitt förehavande. Men när hon fick
höra orsaken till kattens philosophie, sade hon: ”Jag har
också övergivit världen och all fåfänga; ty ifrån den tiden,
jag blev angripen av podager, har ingen sett mig dansa.'»

Även adelshögfärden fick sina snärtar i fablerna, och fa-
belsamlingen »Adliga hästen» handlar uteslutande om detta
ämne. Bland annat låter författaren skogsguden på djurens
