STÄNDERVÄLDETS SISTA TID. 601

att snöpligen retirera, resa hem och visa sitt hjältemod på
samlingsstället i Stockholm, vid en riksdag, som deras feg-
het förorsakat.» Denna skrift trycktes i tusentals exemplar
och fick en strykande åtgång.

Men dylika till stor del orättvisa tillvitelser blott retade
adeln till hårdnackat motstånd. Om någon avprutning på
privilegierna ville ståndet ej höra talas. Ledningen på rid-
darhuset togs av stridslystna män, som slogo på vapensköl-
darna och manade adeln att värja de företrädesrättigheter,
vilka förfäderna genom sina bragder hade vunnit. Hade
det kostat liv och blod att förvärva dem, så borde det också
kosta att återtaga dem, menade en av de hetsigaste talarne,
kapten Per Lilliehorn vid flottan. — Hovrättsrådet Ridder-
stolpe, en av de Mösschefer, som varit med om att uppgöra
kompositionsplanen, vädjande däremot till sina ståndsbrö-
ders ädelmod och klokhet. Han förklarade sig också vörda
förfädernas minne; men tiderna vore förändrade. Adeln
kunde nu liknas vid ett skepp, som måste ändra kosa, därest
det ville undvika att krossas mot klipporna. Aldrig kunde
väl riddarhusets och adelns ädelmod förvägra en förtjänt
man hans rättmätiga belöning, även om denne man befunne
sig utanför riddarhuset.

Men det var ett tal, som icke slog an. Adeln ville icke ens
gå ifrån sitt ödesdigra beslut av år 1762 att ej tillåta intro-
duktionen av nya ätter, fast flere talare på riddarhuset er-
kände, att detta beslut var själva roten till de ofrälses för-
bittring.

Mot Ridderstolpes maning till försonlighet var Lilliehorn
genast färdig att vädja till sina ståndsbröders lidelser. »Låt
inga irrbloss förleda oss från rätta vägenb utropade han.
»Inga busar, som man målar, böra skrämma oss. Låtom
oss följa deras fotspår, som nu i stoftet vila men uti långt
ohyggligare tider trampat för oss den hedersbana, som vi
nu vandra skolal» Adeln borde vara beredd på att med vär-
jan i hand försvara sina rättigheter. »Vi äro ej bättre än
förfäderna, som låtit sitt blod rinna för fäderneslandets
väl, för lag och rättigheters, utropade talaren. Och en brysk
major ville, att var och en skulle skriftligen anteckna sin
mening i en särskild liggare, på det att man skulle kunna se,
som någon så vanbördig medlem inom dessa murar finnas
