602 FRIHETSTIDENS SLUTAKT.

skulle, som så åsidosatt sin riddersmannaära, att han skolat
sålt sig till en ofrälsemannaträb.

Resultatet av alla debatter blev bara en ändlös skrift-
växling mellan stånden, som drev förbittringen till kok-
punkten. På riddarhuset uppflammade »den nobla elden»
allt våldsammare. Lilliehorn skramlade med sabeln och
talade stolta ord om att »segra eller död. På det viset urar-
tade hela riksdagsarbetet till ett ofruktbart pennfäkteri,
och ständerna kommo ingen vart i striden om konungaför-
säkrans lydelse.

Då beslöt kung Gustav att ännu en gång gripa in som
fredsstiftare mellan stånden. Han kallade till sig de fyra
talmännen och föreställde dem i varmhjärtade ordalag nöd-
vändigheten av endräkt och försonlighet. För att nå detta
mål föreslog han en gemensam överläggning mellan riksens
ständer under hans medling. »Han kundes, sade han, >med
så mycket större skäl erbjuda sig att bli ett föreningsband
mellan söndrade sinnen, som han vore den ende svenske
man, vilken icke hade mera gemenskap med det ena stån-
dets intresse än med det andras» och följaktligen »den ende
oväldige i detta ömma måb. För egen del begärde han ingen
ökad makt utan vore nöjd med vad riksens ständer förelade
honom.

Fåfängt! De ofrälse ståndens talmän förklarade genast,
att rikets grundlagar icke medgåve dem rätt att till sitt
stånd framföra någon framställning från konungen, med
mindre den vore utfärdad med råds råde. — De ofrälse stån-
dens svar på konungens varmhjärtade vädjan blev alltså
en fullständig tystnad. Från sekreta utskottet kom visser-
ligen en tacksamhetsbetygelse för hans landsfaderliga om-
sorg, men hur pass innerligt hjärtligt den var menad kan
man förstå därav, att i själva skrivelsen inrycktes en an-
märkning över rådets uraktlåtenhet att påminna Hans
Maj:t om grundlagens föreskrift, att konungen i ett sådant
fall som detta var skyldig att höra sina rådgivare. Och till
rådet självt avlät utskottet en skarp skrapa för dess försum-
lighet att ej avstyra konungens olagliga tilltag.

Så tänkte man dock ej inom de djupa lager av Sveriges
folk, där känslan för hela landets väl och ve icke förkvävts
av partilidelser. Skulle icke Sveriges konung få lov att tala
