STÄNDERVÄLDETS SISTA TID. 603

till sitt folk i farans stund? Hade icke alla Sveriges stora
konungar just genom sin personliga samverkan med stän-
derna uträttat alla de storverk, som levde i folkets minne
och hjärtan? Och nu ville ständerna icke ens höra på, när
konungen uppmanade dem till endräkt i en stund, då hela
rikets välfärd stod på spell Redan vågade man i tryck ut-
tala, att Sverige hade att välja mellan att återgå till Gustav
Adolfs tider eller att alldeles förfalla till samma elände som
Polen. Ty vad var det väl, som bragt Polen i olycka, om
icke riksdagens ständiga intrång på konungamakten?

Med tryckpressens hjälp spreds konungens tal över lan-
det, och hans varma, fosterlandsälskande ord väckte gen-
klang i alla Sveriges bygder. Men partimännen sade fula
ord om att konungens tal så där blivit tryckt och gjorts
till »en budkavle i landet». Och sekreta utskottet beslöt, att
de personer, »som visat en så straffbar dristighet genom
högstberörda tals otidiga tryckning», skulle till laga ansvar
och straff befordras. Den man, som begått det svåra brot-
tet, befanns vara en ladmanl Örebro, och han straffades

med böter.
.

Striderna om konungaförsäkran kunde dock ej få fortgå
i det oändliga. Man hade hunnit långt in på det nya året,
och ändå hade riksdagen ingen vart kommit i sitt arbete.
För partiledarne var det klart att något måste göras.

Med hjälp av ryske ministern, som var rädd för att driva
den unge konungen till ytterligheter, lyckades de också
frampressa ett jämkningsförslag, som accepterades av bägge
de stridande parterna. Det innebar, att konungaförsäkran
formulerades i enlighet med de ofrälse ståndens fordringar,
men att det i en särskild skrivelse, undertecknad av de fyra
talmännen, gjordes ett uttryckligt förbehåll för varje stånds
vällfångna privilegier. Enighet var alltså vunnen — på pap-
peret. Men hur skulle man väl i de enskilda fallen kunna
tillämpa två bestämmelser, som stodo så bestämt i strid
mot varandra? Resultatet skulle uppenbarligen komma att
bero av vilkendera gruppen som för tillfället var den star-
kaste, den adliga eller den ofrälse.

Detta var alltså »det storverk, som ständerna bragt till
