STÄNDERVÄLDETS SISTA TID. 607

av de bristfälliga kommunikationerna hann hungern skörda
många offer, innan undsättningen kom fram. Slapphet
och oreda inom förvaltningen gjorde också sitt till för att
försena hjälpen. Men allt skulle ha gått bättre i lås, om icke
rådet och ämbetsmännen gått så helt upp i partikampen,
att de glömde sina närmaste plikter mot sina landsmän.
Framför allt var det ett oförsvarligt oskick, att landshöv-
dingarne skulle ligga vid riksdagen och käbbla i stället för
att arbeta på att rädda inbyggarne i sina län från svältdöden.
Det är upprörande att se, hur i Värmland tusentals sväl-
tande människor dag efter dag fingo vänta på hjälp förgäves,
bara därför att skutskepparne i Göteborg och Vänersborg
grälade med varandra om rätten att frakta undsättnings-
spannmålen från Göteborg. Här skulle en kraftig, ordnande
hand med ens ha kunnat göra slag i saken. Men regeringen
ansåg icke frågan nog vwiktig, för att vederbörande lands-
hövding skulle behöva resa dit. Nej då, den saken kunde
nog ordnas på annat sätt — genom långrandiga skriverier
förstås. Så var det nästan alltid. Och att försöka beveka
ständerna till en så effektiv åtgärd som att genom ett bränn-
vinsförbud rädda landet från hungersnöd, det var att köra
huvudet i väggen.

Över huvud taget behandlades denna fråga med en upp-
rörande likgiltighet, ja rentav egoism. I bondeståndet för-
klarade t. ex. en riksdagsman från Småland, där man för-
skonats från missväxt, helt cyniskt, att den som var nöd-
ställd, borde själv söka sin bärgning, där den kunde finnas,
och inte vänta, att brödet på allmän bekostnad skulle föras
honom i munnen; så hade folket i hans ort fått göra. Han
understöddes av andra riksdagsmän, alla från landsändar,
som icke behövde understöd.

Hur skulle väl ett folk, som var till den grad söndrat,
kunna bekämpa en landsplåga av så förfärande mått! Av
svält och farsoter bortrycktes åren 1772 och 1773 fler män-
niskor än någonsin förr eller senare under de 170 år, som
förflutit sedan tabellverket upprättades — fler än de offer,
som krig eller 1809 års lantvärnssjuka eller koleran någon-
sin skördat. I de många jämmerrop, som nu uppstego ur
förtvivlade bröst, blandade sig hårda anklagelser mot dem,
som slagit under sig all makt i samhället men icke mäktade
