STÄNDERVÄLDETS SISTA TID. 611

dige Mössprosten Wijkmans ord, »att billighetslagen
borde räknas för den högsta» och för den måste även bor-
gerlig lag vika, ifall den skulle stå i strid mot billighetslagen.
— Och billigt, det var vad de för tillfället makt-
ägande tyckte så vara. I somliga mål visade sig partiagget
så ohöljt, att flere bland de maktägande blygdes och var-
nade sina partikamrater för att ge ett exempel, som en an-
nan gång kunde vändas mot dem själva, när makten gått
över i andra händer. Och förtrytelsen mot ständernas lik-
giltighet för lag och rätt utbredde sig från dem som drab-
bades därav till vida kretsar av vänner och likatänkande,
vilka kände förföljelsen mot de förfördelade som ett slag i
ansiktet på sig själva.

Till de mest skandalösa exemplen på mannamån med
politisk bismak hörde vad som hände tre lektorer i Sträng-
näs, därför att de visat sidvördnad och trots mot sin
biskop, Serenius. Hattregeringen hade ansett dem förtjäna
en skrapa, men Hans högvördighet befanns också ha upp-
trätt på ett sådant sätt, att han behövde en påminnelse om
iakttagande av nödig foglighet. Med dessa åtgärder var den
saken avgjord.

Men blott till dess Mössorna kommo till makten. Ty
bispen i Strängnäs var en myndig Mössa. Och som han själv
satt i justitiedeputationen på riksdagen, var det lätt för
honom att få målet upptaget till ny granskning med den
påföljd, att ständerna förklarade de uppstudsiga lektorerna
förlustiga sina platser i domkapitlet och dessutom dömde
två av dem till mistning av ett halvt års lön.

Dråplig är också den förföljelse, som sattes i gång mot
professor Christiernin, därför att han hyste motsatta natio-
nalekonomiska åsikter mot det gamla Mössoraklet Norden-
crantz. För att komma åt honom hetsade man upp bönderna
mot honom i anledning av några ord i hans inträdesföre-
läsning. Han gjorde nämligen där en jämförelse mellan
olika näringar och yttrade därvid, »att länder, varest endast
idkas åkerbruk och boskapsskötsel, hava tunga, sömnaktiga
och oförståndiga invånare», samt att »deras seder äro grova
och obehagliga». För dylika smädelser mot bondeståndet
borde det bli åtal. De båda andra ofrälse stånden instämde:
en så galen lärare måste bort, innan ungdomen hunne för-
