EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 13

Vid samma tid författar han en annan komedi, som handlar
om en ung ostyrig prins. Pjäsen är en älskvärd humoristisk
självbekännelse. När hjälten i pjäsen skall kläda på sig om
morgnarna, är han som den ostyrigaste barnunge, man kan
tänka sig. Inte ett ögonblick kan han sitta stilla. Då han
skall byta skjorta, slänger han den avlagda i ansiktet på
betjänten. Han leker med tvålen och kastar den efter den
uppvaktande kavaljeren, och han avslutar sin morgontoalett
med att stjälpa ut tvättfatet, så att innehållet översvämmar
golvet. Kavaljeren hotar att skvallra för mamma och pappa.
Då faller pojken in i komeditagen igen och viftar kokett med
en blyertspenna, som skall föreställa en solfjäder, deklamerar
och agerar som en artist av facket och böjer knä som en
kvinna. När den lille prinsen sedan skall läsa geografi,
placerar han sig gränsle över en jordglob och utropar: »Jag
sitter på jordgloben och styr hela världen! Jag kommer hela
världsalltet att skakal»

»Alltid leka! Alltid ställa till upptåglhb suckar hans lärare.
Men den lille ostyringen ber så vackert om tillgift, lovar så
rörande att bättra sig, att det inte ens blir tal om något straff.
Och sedan är han s å snäll och s å duktig. Så länge det varar.

Mot sin omgivning visar han sig misstänksam, isynnerhet
mot kammartjänaren Moéäll, som han misstänker för att
spionera. »Ni är», säger han, »en rapportör, en skvallerbytta.
När jag en gång blir kung, skall jag låta en kommission fälla
dom över Er.» En annan gång börjar han vid åsynen av den
förhatlige kammartjänaren deklamera i den högre tragiska
stilen: »Den dag skall komma, då jag får hämnas på dig
otacksamme, skurk, ovärdige, som vågar förfölja mig. O,
hur ljuvt att få genomborra dig med tusen dolkstyng! Ja,
för denna hand skall du dö, vidunder, ehuru det vore en allt-
för stor ära för dig.»

En afton stänger pojken in den stackars kammartjänaren
i biblioteket, och där skulle han ha fått stå hela natten, om
inte uppvaktande kavaljeren händelsevis upptäckt honom.

En dag visar han ut Moéäll från sitt rum: oMarsch ut strax!
Jag tål intet att se Er.» Men Sparre förklarar bestämt, att
prinsen visar ingen ut, så länge han är där. » »Det är
kuriöst>, säger pojken, »att jag skall se andra i mina rum, än
dem jag själv vill — Ni kan ändå intet hindra mig att hålla
