14 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

igen mina ögon, så länge sådana personer där inne äro, som
jag ej vill tåla, och jag skall ändå intet se Moéäll.»

På Moéälls namnsdag år 1759 påminner Sparre prinsen om
att kammartjänaren föregående år fick present på den dagen.
»Ja», svarar pojken, »om han i dag skulle få något, vore det
örfilar.» Men en annan gång, när prinsen vill vinna något
särskilt, kan han klappa och smeka Moéäll och med inställ-
sam röst säga: »Min käre Moéäll, fast jag ofta bannas och
träter på Er, så menar jag därför i grund och botten intet ont
därmed.»

En morgon drar han skoremmen ur sin sko, men Sparre
förbjuder Moéäll att sätta i den igen — det skall prinsen själv
göra. Men prinsen vill inte utan sitter där bara obekymrad
på sin stol med armarna i kors. Då besluter Sparre visa honom,
att konststycket inte alls är svårt. Men prinsen triumferar:
»Det blev ändå intet jag, som skulle sätta in remmenl

En annan dag tar han på sig skorna med ovanlig ordentlighet,
så att Sparre tycker, att han bör berömma honom. Prinsen
svarar med att grimasera och härma honom. När han sedan
skall friseras, ber han Sparre läsa högt för honom. Men nu
förklarar kavaljeren, att har ej vill »bidraga till dens nöje,
som grinar åt folk och brukar så hånfulla fasoners. Då an-
håller den lille filuren att få höra något ur Kristi pinas hi-
storia, och nu blir Sparre fast — ty det är långfredag.

Ibland får Moéäll spänna om prinsens skospännen väl femtio
gånger, innan pojken blir nöjd. Det hjälper inte, att Sparre
försäkrar, att spännena sitta bra. Prinsen genmäler: »Jag
ser det mycket bättre, och jag vill ej vara svag och låta in-
billa mig, vad man behagar. Det vore, som om jag skulle
tro månan vara svart, för det Ni säger det.»

På samma sätt plågar han sina andra tjänare — aldrig
bli de honom till lags. Den ena dagen vill han klä sig så, den
andra hittar han på något annat. Sin frisör sparkar och
slår han. Rätt vad det är, medan mannen är i färd med prin-
sens lockar, ruskar denne på huvudet och förklarar, att
mannen luggar honom.

Den lille är fåfäng i sin klädsel, men det hindrar honom
inte från att ha en del snuskiga vanor, bland annat att peta
sig i näsan. Då man förebrår honom det, svarar han: »Ja,
då skall jag ändå göra det i sängen i natt, där Ni ej ser mig.o
