16 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

gusti 1760 i sin dagbok: »Icke en enda gång på dessa sex
veckor, jag nu varit här, har överheten så mycket som be-
nådat mig med en hälsning eller nickning med huvudet.
Vad verkan sådant gor hos prinsen, spörjer jag stundligen.»

En dag skall hovet på utfärd, men när den bestämda tiden
närmar sig, är prinsen ännu inte klädd. Sparre erinrar då
underdånigast den lille om att utfärden är bestämd till
klockan 10. »Jag är rädd, att prinsen intet blir klädder.»
Då bryter det löst: »Vad är det? Slipper jag intet höra:
”Prinsen blir intet klädder.” Jag vill ha bannor långt hellre
än att höra detta beständiga: ”Prinsen blir intet klädder,
prinsen blir intet klädder.” Jag skyndar mig ändå aldrig
en bit fortare.»

När det är nyårsbal på slottet 1761, roar sig den lille tyran-
nen med att förolämpa Sparre genom att bjuda upp den ena
damen efter den andra mitt för näsan på hans fästmö men
aldrig henne själv. Och isynnerhet dansar han med hennes
bägge systrar.

Med alla sina fel har den lille spjuvern dock en hel del
tjusande egenskaper. De komma ej fram i Sparres dagboks-
anteckningar, men de märkas på hur han ställer sig in hos
både kavaljerer och lärare, så att de trots Scheffers och för-
äldrarnes förbud ge honom kaffe och mandelmjölk, äpplen
och snask. Och när han i sitt betyg för dagen förtjänar
vitsordet »dåligt», spelar han sårad oskuld, tills han lurat till
sig vitsordet »gott». Men när Sparre får veta om hans lärares
oförlåtliga svaghet, klagar han hos Scheffer, och Scheffer är på
läraren och tvingar honom att sätta dit det riktiga betyget.
Den lille snälle gossen badar i tårar. Och följden? Jo, att
Sparre blir rörd, tror på hans löften om bättring och sätter
dit ett »gott> igen.

Barnet blir yngling och får lära sig, att på livets stora
skådebana måste en furste dölja sin tankar. Hans dagliga
liv blir en vandring mellan fientliga läger, mellan föräldrar-
ne och de lärare, som dessa icke kunna tåla, ja ej ens be-
värdiga med en hälsning, mellan konungen och rådet, mel-
