EN BEGÅVAD MEN OSTYRIG PRINS. 17

lan ständernas partier. Han lär sig att föra ett språk i
rådet, ett annat, när han är tillsammans med sina föräldrar.

Men han förfogar över en nästan magisk tjuskraft, som
växer med åren, allteftersom han förmår bättre sätta sig in i
andra människors själsliv och ju mer hans lysande kon-
versationstalang utvecklas. Den lille fint byggde fursten
med sitt vackra ansikte väcker överallt beundran. Man
bländas av glansen i hans stora mörkblå ögon, som kunna
vara så djupa och milda men också kunna ge en blick av
kylande blankt stål. Men hans utseende störes genom att
pannan på ena sidan är sned och inklämd. Ett egendomligt
intryck gör också hans sätt att gå, med de onaturligt av-
mätta, struttande stegen, varigenom han försöker dölja sin
medfödda hälta. Hans ben och fötter »liknade mera frun-
timmers växt än en mans persom, säger kammarjunkare
Ekeblad, som också berättar, att konungen hade »nästan
intet skägg, så att han sällan på åtta dagar behövde raka
sigs.

Världen har för Gustav blivit en teater. Vilken roll är
då beskärd hjälten i skådespelet? Sitt folks räddare
vill han bli. Ur svaghet och vanära skall han rädda det,
ur tvedräkt, som hetsar son mot fader och broder mot bro-
der, ur den »frihet>, som blivit självsvåld, en frihet blott
för det maktägande partiet. Hur hade han ej gripits av för-
akt, när han såg de adliga officerarne i skaror återvända
från pommerska kriget blott för att rösta och intrigera vid
riksdagen! Och hur harmades han ej, när han såg sin far
och mor möta dem som vänner!l »Jag såg dem komma plu-
tonvis till Drottningholm, skrytande av att ha lämnat armén
emot rådets order», skriver han. »Att man övergav hären
i det ögonblick, den stod inför fienden, upprörde mig. Från den
tiden började jag förakta folk, som offrade statens intressen
och ära för sina personliga lidelser.» Det var hans första
stora, äkta känsla, hans glödande fosterlandskärlek, som här
blivit sårad i sina hjärterötter. Han, som själv var fylld av
verksamhetslust och ärelystnad, som dyrkade Sveriges stora
Gustaver och Karlar och brann av längtan att få följa dem
i spåren, han ämnade icke nöja sig med rollen av en skugg-
konung sådan som Fredrik I eller Adolf Fredrik. Hans fram-
