20 GUSTAV 1II:'S LYCKLIGA TID,

Statsvälvningen 1772.

Revolutionsplanen.

VÅ gånger under 1771—72 års riksdag ha vi sett ko-

I nung Gustav söka stifta fred inom sitt söndrade folk.

Men efter det snöpliga sätt, varpå partimännen av-
visade hans anbud att medla i striden om konungaförsäk-
ran, uppgav han allt hopp om att göra försonlighetens
röst hörd. Här hjälpte ingenting annat än att sätta hårt
mot hårt — till den grad förblindade och förhärdade voro
de maktägande.

Strax därefter mottog han också från Frankrikes konung
och utrikesminister i djupaste hemlighet uppmaningar att
genom en statskupp med några pålitliga truppers hjälp göra
slut på partiyran. I sådant fall skulle konungen kunna
räkna på kraftigt bistånd från Frankrike.

För Gustav själv var det nu ej längre fråga, om en stats-
välvning borde företagas; det gällde bara att utfinna bästa
sättet. Den som först gav hans planer en mera bestämd
riktning var överste Jakob Sprengtporten, en man, som
vi under pommerska kriget lärt känna såsom en av arméns
käckaste och duktigaste officerare. Han var, säger Fersen,
sen djärv man, som trodde på ingenting annat än modet».
Men även som politiker spelade den oförvägne mannen en
rätt betydande roll. Ursprungligen tillhörde han Hattarne.
Men då Frankrike med utgången av år 1771 indrog sitt
understöd åt Hattpartiet och den franska Hattklubben där-
för måste stängas, bildade en del av dess medlemmar en
ny klubb med rojalistisk läggning, och för den blev Sprengt-
porten ledare. Klubben, som fick namnet »Svenska botten»,
bestod huvudsakligen av adliga officerare, alltså av män
'som sågo sina ståndsprivilegier hotade av det rådande partiet
och kände tillvaron osäker genom ständernas godtyckliga
ingrepp i befordringsväsendet liksom ock genom de indrag-
ningar, som drabbade försvarsverket. De ville därför gärna
vara med om en kupp.

Mössorna hade emellertid sina ögon riktade på Sprengt-
porten och beslöto att oskadliggöra den djärve partigängaren.
Ett tillfälle erbjöd sig att komma åt honom i egenskap av
