STATSVÄLVNINGEN 1772. 27

fick mottaga, och han meddelade den i sin tur till Mössornas
ledare. De trodde dock, att om konung Gustav också för ett
par månader sedan hade välvt ett sådant förslag i sitt liv-
liga sinne, så hade han säkert nu övergivit det. Planen att
överföra trupper från Finland till Sverige ansågo de för resten
outförbar. Däremot var man mycket rädd för ett revolu-
tionsförsök i huvudstaden, eftersom så många av ständernas
ledande män voro bortresta. Man menade därför, att det
bästa man under dåvarande förhållanden kunde göra, var
att under någon förevändning skicka bort den farligaste
mannen från Stockholm. Så kom det sig, att Sprengtporten
på sekreta utskottets yrkande fick regeringens be-
fallning att resa hem till Finland! Som förevändning
tog man, att han skulle undersöka, om där rådde något miss-
nöje med regeringens åtgärder, och särskilt förhindra sprid-
ningen av en förargelseväckande flygskrift, benämnd »Mörk-
sens rike och väldigheter».

Nu hade man allt lurat den durkdrivne partigängaren!
Detla märktes också tydligt på hur han tredskades och oppo-
nerade sig mot att behöva lämna huvudstaden. Men här
hjälpte inga böner. Han undanbad sig hos regeringen sitt
uppdrag men fick naturligtvis ett bleklagt nej. Han upprepade
hos sekreta utskottet sin anhållan att slippa, men det blev
nej där också. Han måste packa sig av. Osterman och Möss-
cheferna gnuggade belåtet händerna. De anade inte, att
Sprengtporten gjorde likadant ombord på det fartyg, som
skulle föra honom till platsen för hans statskupp.

In i det sista hade han fortsatt att spela sin roll. Han hade
vädjat till sina ståndsbröders skydd för sin riksdagsmannarätt
och så vackert bett ridderskapet och adeln söka utverka,
att han snarast möjligt måtte bli återkallad till Stockholm.
Om det överhuvudtaget någonsin lönade mödan att anmärka
på partimäns privilegium på självmotsägelser, allt eftersom
det passar sig för deras intressen, skulle man kunna finna ett
utmärkt exempel i debatterna om denna fråga. En av de
Mösschefer, som år 1761 ivrigast försvarat officerarnes rätt
att tvärt emot Kungl. Maj:ts förbud resa hem till riksdag
från sina trupper, då dessa stodo i fiendens land och åsyn,
kunde nu ge sig till att försvara sekreta utskottets åtgärd
att under fred från riksdagen bortsända en officer i ett
