36 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

regeringen. Senast den 19 augusti måste alltså minan springa.
Konungen hade fattat sitt beslut och stod fast därvid.

Ingen kunde dock märka på honom, att han umgicks med
omstörtningsplaner. Aftonen den 18 augusti tillbragte han
med att övervara en repetition av operan Thetis och Pélée
och syntes helt och hållet upptagen av konstverket och dess
utförande. Vid den stora supé, som han därefter gav för en
mängd personer av alla partier, var han den obesvärade glättig-
heten och älskvärdheten själv. Men lugnet i blicken och leen-
det på läpparna var endast med stor viljeansträngning till-
kämpat. Konungen var beredd på att morgondageus äventyr
skulle kunna sluta med nederlag och död. Bland gästerna
på slottet befann sig Tersmeden, som nu blivit konteramiral.
Han berättar i ett brev, hurusom han flere gånger för ko-
nungen yppat sin åsikt, att riket borde räddas genom en
statsvälvning, men alltid fått till svar, att man måste med
tålamod avbida Guds behag, till dess syndamåttet blivit
fullt. Men nu viskade konungen vid avskedet till honom:
»Nu är syndamåttet fullt. Var uppe på slottet klockan 9 i
morgonl»

Den 19 augusti.

Den 19 augusti bröt in med strålande solsken. På morgonen
vid 10-tiden såg man konung Gustav tillsammans med några
förtrogna rida ut från slottet till artillerigården, där vakt-
paraden var samlad. Dit hade också ett stort antal officerare
från olika regementen efter påstötning infunnit sig. Särskilt
var »Svenska botten» talrikt representerad. Gustav åsåg
först truppens exercis. Därefter gick han utefter leden och
talade vänligt med var man särskilt. När han kom till under-
officerarne, förhörde han sig om vars och ens tjänstår och
frågade till sist över lag, hur det i forna tider varit förordnat
om underofficerarnes befordran. Härpå svarade den äld-
ste närvarande gardesofficeren, den 76-årige överstelöjtnant
Ehrenkrook,! att han mindes i sin tid, att fältväblar blivit
kaptener, varpå konungen inföll: »Sådant kan icke ske nu,
så länge riksens ständer hålla kabinett, men det kan ändras,
och kunde hända hädanefter.» Det var ord, som förvisso ej

1 Han tiänstgjorde ännu år 1780.
