STATSVÄLVNINGEN 1772. 37

föllo på hälleberget. Härpå avmarscherade vaktparaden till
slottet, och konungen följde med till fots, omgiven av en
mängd oificerare. Han var enligt Tersmedens berättelse »vid
ett charmant humör utan synnerlig rörelseo.

När truppen gjort halt på lilla borggården, lät konungen
kalla in officerarne och underofficerarne i rapportsalen.
Här började han »med stor sinnesrörelse och mycket blek»
tala till dem. I starka färger skildrade han Sveriges farliga
tillstånd. Roten till det onda var ju mångväldet. Det var
detta, han sade sig vilja tillintetgöra för att återge landet
dess urgamla, lagbundna frihet. Han slutade sitt kraftiga,
medryckande tal med orden: »Viljen I följa mig med samma
trohet, som edra fäder visade Gustav Vasa och Gustav Adolf,
så vill jag våga liv och blod för eder och fäderneslandets rädd-
ning.» Ett ögonblick av tystnad — ett ödesdigert ögonblick.
Då ljuder en röst: »Vi våga liv och blod till Ers Maj:ts tjänst!»
Det löftet följes av ett skallade: »Ja — Gud bevare Ers
Maj:tl»

För några av officerarne var dock denna stund en svår
prövning. En löjtnant svimmade, och en kapten vägrade att
avlägga den trohetsed, som konungen förestavade. Förgäves
försökte Gustav själv övertala honom. Han föredrog att av-
lämna sin värja och gå i arrest.

Därefter gick konungen, åtföljd av officerarne, ut på stora
borggården, dit både den avgående och den nya vakten mar-
scherade in. Sedan slottsportarna stängts, vände konungen
sig till soldaterna med ett tal av samma innehåll som det förra
och tillsporde dem, om de ville med honom våga liv och blod
till hans och rikets räddning. Ett enhälligt ja och »Leve
konung Gustavb var svaret. Därefter avlade även de ny tro-
hetsed.

Samtidigt var emellertid rådet samlat på slottet för att
justera instruktionen för Funck. Men konungen dröjde så
märkvärdigt länge. Senatorerna började bli otåliga. Riks-
rådet Wallwijk, som satt nära fönstret, hörde ett misstänkt
buller nere på borggården, och vad han såg, när han tittade
ut, föranledde honom att säga till sina ämbetsbröder: »Gode
herrar, Kungl. Maj:t justerar vårt protokoll nere i högvakten.
Han spar oss besväret, och vi kunna sluta.» Riksrådet Kal-
