38 GUSTAV 1II:S LYCKLIGA TID.

ling, som förde befälet över trupperna i huvudstaden, skyn-
dade då ned till rapportsalen för att se efter, vad som var på
färde, och hälsa Hans Maj:t, att riksrådet väntade på honom.
Han slapp icke in, men konungen lät hälsa honom, att han
ämnade komma upp till rådet, när han talat med sina offi-
cerare, och att Kalling kunde gå upp förut. Kalling gjorde
så men lade märke till, att några officerare följde efter honom
ända in i rådsförmaket. Vad månde allt detta betyda?
Han vill skicka efter vakthavande kaptenen, men de efter-
hängsna officerarne låta honom veta, att detta inte går för
sig, och att konungens vilja är, att riksråden skola stanna
kvar i rådssalen. Kallings hotelser ha ej den ringaste verkan.
Kort därefter infinner sig också en officer med 30 man och
besätter alla utgångarna till rådets samlingsrum, och på Kal-
lings fråga svarar kaptenen endast, att konungen befallt
honom hålla rådet under bevakning men icke att ge några
förklaringar.

Kung Gustav hade emellertid icke glömt bort sina rådgivare.
Klockan 12 lät han servera middag för dem. Men »rådets
aptit var icke synnerlig», anmärker en berättare helt torrt.

Samtidigt härmed var även sekreta utskottet församlat
i sin lokal på Riddarhuset. En av dess ledamöter avbröt
förhandlingarna med det meddelandet, »att tidning in-
lupit om någon besynnerlig händelse, som sig på kungl.
slottet tilldragits. Kort därefter infördes i utskottet en löjt-
nant, som visste berätta om händelserna på slottets borggård.
»Herr kammarherren baron von Essen äskade endast den
proposition av herr baron och lantmarskalken, att sekreta
utskottet måtte åtskiljas. Herr baron och lantmarskalken
föreställte sekreta utskottets samtliga ledamöter att iakttaga
den ed och plikt, de Gud och fäderneslandet skyldige voro.
Sekreta utskottet åtskildes.» Så lyder den sista anteckningen
i det ryktbara utskottets protokoll, uttrycksfull i all sin kort-
het. Det är, säger Odhner, vår främste forskare på den gu-
stavianska tiden, »dödsdomen över frihetstidens statsskick,
avkunnad av en bland dess förnämsta representanter. När
denne icke sade ett ord, icke lyfte en arm till dess försvar,
så kunde man ej begära, att andra skulle göra det.»

Axel von Fersen, som dock ej själv befann sig i Stockholm
vid tillfället, har i sina memoarer en mera dramatisk skil-
