STATSVÄLVNINGEN 1772. 39

dring av det mäktiga utskottets upplösning efter underrättel-
serna om vad som hänt på slottets borggård. Så här lyder
hans framställning: »Förtvivlan och förskräckelse bemäktigade
sig allas sinnen. Var och en lämnade sin plats. Präster och
borgare störtade sig fram i vild oordning. Det patriotiska
nitet och frihetskänslan visade sig uti att hinna till dör-
ren och fly undan för att rädda sig. Lantmarskalken åter-
kallade dem fåfängt till ordning för att överlägga om den
närvarande belägenheten. Man var döv för hans kallelse,
och han stannade ensam kvar med sekreteraren.»

De myndiga män, som nyss haft hela Sveriges rikes väl och
ve i sina händer, skingrades åt olika håll. Överlämnade
åt ensamheten, blevo flere av dem såsom rör, de där drevos
av och an av vinden. Så borgmästar Sundblad från Sigtuna,
fast han var måg till självaste Renhorn. Själv har han fått et!
fult eftermäle. Dåvarande notarien, sedermera stadssekrete-
raren i Stockholm Hochschild kallar honom i sina memoarer
sen av de fulaste uslingar vid denna riksdag&». Han larvade
med skräcken i sig ända ut i Solnaskogen, där han upp-
fiskades av en patrull, som tog honom med sig och stoppade
in honom i högvakten. Där träffade han ett par av de mäk-
tigaste prostarne och en del andra kamrater från utskottet,
alla nu betydligt mindre viktiga än vanligt.

Överståthållaren friherre Rudbeck försökte först på råd-
huset och sedan på gatorna mana folk till försvar för friheten.
Men då ingen lyssnade till hans röst, satte han i stället sitt
hopp till de oskäliga djuren i kungliga stallet. Han skulle
åtminstone vara man för att Hans Maj:t med svit inte skulle
få nödiga ridhästar och befallde till den ändan, att portarna
till kungliga stallet skulle stängas. Men här posterade redan
en källarmästare Heimberger, som var s. k. officer vid borger-
skapets kavalleri och med entusiasm erbjudit konungen sin
tjänst. Han frågade helt obstinat, av vem herr överståt-
hållaren hade sådana order. »Av mig själv», svarade Rudbeck.
I detsamma kom befallning från konungen att föra ut hästarna,
i kraft varav Heimberger ropade: »Konungens ordres gå före
överståthållarens. Portarne upp och hästarne utls — »Så-
lunda var, säger ett ögonvittne bland riksdagsmännen,
»honom allting emot, och tog därföre säkraste partiet att
begiva sig hem med några sina vänner att äta middag.»
