42 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

rare till Mösspartiet, och en av rådsherrarne var chef för Stock-
holmseskadern, men när avgörandet kom, satt han instängd i
rådskammaren, och Tersmeden förde högsta befälet på Skepps-
holmen.

»Tersmeden, tung och tjock och lång;
är amiral och barlast på en gång»,

sade en samtida skämtare. Det första han gjorde var att
låta draga upp vindbryggan mellan Skeppsholmen och Blasie-
holmen för att få vara i fred för ovälkomna besökande. Knappt
var detta gjort, förrän general Pechlin tillsammans med
greve Hessenstein syntes på andra stranden. Men då de sågo
sig vara förekomna, vände de hastigt om.

När de Mössvänliga sjöofficerarne sågo, hur Tersmeden
avstängde förbindelsen mellan land och Skeppsholmen, hur
han placerade laddade kanoner vid brofästet och utsatte
vaktposter runt om på holmens stränder, »begynte de»>, säger
han, »med knot och morr över mina anstalter».

Men han tystade ned dem med hotelser att arrestera den,
som visade sig uppstudsig. »Vägrar någon vidare», sade han
i barsk ton, »så följer jag krigsartiklarna och skjuter honom
för huvudet.»

Sina trogna av såväl befäl som manskap samlade han vid
bommen och avbidade bara med spänning att få höra något
fröjderop från slottet såsom signal. »Änteligen», säger han,
okom den glada stunden, att vi alla hörde ett starkt hurra och
”Gud välsigne konungen'.»

Då berättade han för sitt folk, vad som hänt på slottet,
och att glädjen däröver alltmer tilltog i staden, »såsom ni
alla höra», tillade han — och det argumentet tog nog skruv
mer än något annat. Alltnog: han lyckades driva det därhän,
att hela kåren svor konungen trohetsed. Därefter ställde han
till en frukost för så väl officerare som manskap, och man drack
konungens skål.

Nu var konungen herre över hela den väpnade styrkan inom
huvudstaden och hade blott att trygga sig mot överrumpling.
Alla viktigare platser inom staden besattes med vaktposter.
Kanoner uppställdes på borggården, på torgen och vid
broarna, och vid Norrtull förlades 300 man med två kanoner
för att hejda Upplänningarne, ifall de skulle komma. Men de
