46 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

hört den en enda gång för sig föreläsas.» De riksdagsmän,
som skulle velat motsätta sig den, de kunde eller vågade det ej,
ty konungen hade ju trupperna och folket på sin sida. Så
hade ständernas makt ramlat, utan att en enda kraftig hand
höjts till dess försvar. Ett nytt tidevarv i Sveriges historia
börjar.

Utan något motstånd, utan det ringaste upplopp eller
oordning, utan att en droppe blod spillts, hade frihetstidens
statsskick blivit omstörtat. Gustav hade, som Schäck säger,
»segrat nästan blott genom makten av sin personlighet, genom
ungdomens ljusa tro på livets ideala makter».

De arresterade blevo frigivna. De »förhatliga och veder-
styggliga» partinamnen Hattar och Mössor förbjödos. Alla
politiska straffdomar blevo upphävda, och Rosenkammaren
och andra pinofängelser förstörda: försoning och endräkt
var Gustavs lösen. Ej ett spår av agg och hämndlust mot hans
forna motståndare.

Gustav hade under revolutionsdagarna överträffat även
sina varmaste vänners förväntan. Fastän ung och oerfaren,
hade han med ett slag visat sig vuxen alla svårigheter. Natt
och dag hade han varit i verksamhet. Ingenting hade han
glömt, ingenting förbisett. »Hans Maj:t hade ingen moment
ledig», säger Tersmeden, »ty om dagarna var han sysselsatt
med rikets ställande i ordning och om nätterna att själv i
egen hög person rida omkring i staden till klockan 2 för att
tillse, att allt var tyst, stilla och i ordning. Det var obegrip-
ligt, huru herren stod ut med alla dessa ansträngningar.o

Mitt under farorna och de brådskande bestyren hade han
haft tid över för att lugna den oro, som de arresterades an-
höriga måste känna. Till friherrinnan Rudbeck skrev han själv
en biljett, att ingenting skulle vederfaras hennes man utom
några dagars instängning. Andra anhöriga till de arresterade
lugnade han genom muntliga hälsningar av samma innebörd.

Stämningen ute i landet och bland ständerna.

Budskapet om statsvälvningen mottogs överallt i landet
som en befrielse. Man hade hunnit ledsna på att regeras av
partifanatiska präster och borgare, som använt plenum efter
plenum till att förfoga över statens ämbeten eller avkunna
straff över politiska motståndare men icke kunnat bringa
