48 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

de själva kände det, vilket de sällan göra» — för att tala med
excellensen Skjöldebrand.

Lovisa Ulrika var stolt över sin son. Vid underrättelsen
om statsvälvningen utbrast hon med glädjestrålande ögon:
»Se, vilken son jag har! Jag förlåter honom allt — det är min

sonl»
LJ

Den allmänna hänförelsen meddelade sig till ständerna, vilka
nu voro som andra människor. Så gott som alla tycktes livade
av nit att göra det bästa möjliga för riket i dess helhet, och
riksdagsarbetet gick undan med fart. I bondeståndet angavs
tonen vid första sammanträdet efter statsvälvningen med
psalmen »Si, huru gott och ljuvligt är, att bröder kunna säm-
jasb» Och i borgarståndet lade man märke till, hur en mer
än lovligt myndig ålderman i vällovliga garvarskrået, som
fått tillbringa ett par dagar i enrum, nu var som smältande
smör och erinrade sitt stånd om skriftens ord, att »lydnad
är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av
vädrar».

Oredan i penningväsendet ansåg man sig säkrast få botad
genom att överlämna åt konungen att efter bankofullmäktiges
hörande vidtaga de åtgärder, som skulle kunna återge ett
fast värde åt penningen.

För att kraftigare kunna möta hungersnöden medgåvo
ständerna konungen rätt att i tider av tryckande spannmåls-
brist förbjuda husbehovsbränning för kortare tid. Det
brännvinsförbud, som ständerna icke av några föreställningar,
någon hungersnöd, låtit förmå sig att bifalla, så länge de voro
maktägande, det hade de nu helt och hållet lämnat i
konungens skön att utfärda. Bönderna hade dock endast
genom konungens personliga ingripande kunnat förmås att
ge med sig. »Det vore ömt att binda munnen till på oxen,
som tröskar, ty arbetaren är sin lön värd. Den saft, som pres-
sas av jordens avel, skördad i bondens anletes svett, den vore
han berättigad att få smaka», och »ett måttligt bruk av bränne-
vin vore bondems bästa kur och apoteque». Så resonerade
de gode odalmännen över nästan hela linjen. Anders Tor-
björnsson yttrade, att folket i hans landsort »ansåg denna
förfriskning numera nästan oumbärlig» under sitt fiske och
