70 GUSTAV II1:S LYCKLIGA TID.

genom ett vaket studium av både tidens ekonomiska litte-
ratur och Sveriges speciella förhållanden. Av övertygelse
var han en varm vän av näringsfrihetens grundsatser. På
Liljencrants” inrådan beslöt konungen, att banken skulle
inlösa sedlarna till halva deras namnvärde. För att kunna
prägla de silvermynt, som härför behövdes, upptog Liljen-
crants ett utländskt silverlån. Räkningen efter daler silver-
mynt och kopparmynt upphörde, och rikets mynt räknades
numera i riksdaler specie, skillingar och runstycken. Riks-
dalerns silvervärde motsvarade fyra kronor. Så kommo reda
pengar åter ut i rörelsen, och därmed blev ett stadgat affärs-
liv möjligt till gagn för alla näringar.

Många svåra hinder hade emellertid Liljencrants att över-
vinna, ty en hel del inflytelserika affärs- och finansmän ar-
betade av alla krafter för egoistiska intressen, rakt motsatta
rikets. Rådet och de högre ämbetsmännen voro också avogt
stämda mot den nyadlade uppkomlingen, som i en hast växt
de myndiga herrarne över huvudet. Av Fersens memoarer
ser man bäst, hur fördomsfullt han bedömdes av aristokratin.
Man gjorde också mer än ett försök att störta den besvär-
lige mannen. Man skydde därvidlag icke ens att försöka
göra honom misstänkt för egennytta. Men i bröderna Schef-
fer hade han inflytelserika försvarare och bland ämbets-
männens medelklass många trofasta anhängare.

Mest betydde det dock, att Gustav med sin skarpa blick
såg, att hans finansminister var en man, på vilken man kun-
de fast lita.

Liljencrants å sin sida häpnade över den snabbhet och sä-
kerhet, varmed konungen satte sig in i det för honom alldeles
främmande ämnet, för vilket han egentligen innerst icke
hyste något egentligt intresse. Gustav ägnade sig så grund-
ligt åt de ekonomiska frågorna, att han, såsom Liljencrants
säger, »flere gånger till fullföljande av ett begynt samtal
försummade spektaklet, varför han eljest hade en favorite
passiom. Sin konungs förtroende fick Liljencrants också be-
hålla, trots mäktiga fienders ränker. Men Gustavs gunstling
blev han aldrig, ty hans grundlighet och omständlighet var
i själva verket konungen personligen motbjudande. Gustav
drogs i stället till de lätta och angenäma sällskapsmänniskor-
na, men på deras gebit var Liljencrants tafatt — han saknade
