GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 73

der» och sådana som ej passade för landet. Man borde tvärt-
om inskränka sig till ett fåtal slöjder, sådana som voro na-
turliga för Sverige, framför allt järn- och kopparförädling.

En åtgärd, varav man väntade sig mycket för handelns
uppblomstring, var det privilegium, som konungen år 1775
utfärdade för Marstrand att vara »en fri- handels- och neder-
lagsort eller så kallad porto franco». Alla slags varor, in- och
utländska, skulle där få tullfritt införas och åter utföras däri-
från emot erläggande av en helt liten avgift. Alla slags lov-
liga näringar fingo idkas där fritt och utan hinder av gällande
författningar. Främlingar fingo obehindrat inflytta och
åter utflytta samt njuta fri religionsövning. Envar, som
för skuld eller mindre svåra förbrytelser tog sin tillflykt till
Marstrand, åtnjöt där säkerhet till person och egendom.

Marstrand hade haft en storhetstid under senare hälften
av 1500-talet, då staden var medelpunkt för sillhandeln.
Då strömmade rikedomar hit, men samtidigt hette det,
att »gudlösares stad ej funnits i Norden. Mot slutet av
århundradet började penningströmmen sina och väl även
gudlösheten att avtaga. Tack vare det rika sillfisket under
senare hälften av 1700-talet steg stadens välstånd åter. Nu
hoppades man också, att frihamnsinrättningen skulle bli en
ny hävstång till höjande av Marstrands välmåga. Marstrands-
borna själva hade allt sedan mitten av 1700-talet arbetat för
saken, och deras strävanden hade understötts av det mäktiga
handelshuset Arvidsson i Göteborg samt av den kinesiske
mandarinen Pen Quyqua, som var bosatt i Göteborg såsom
kommersiell rådgivare åt Ostindiska kompaniet.

När Marstrand nu blivit frihamn, gällde det att vidtaga
nödiga åtgärder, för att de varor, som tullfritt fingo uppläggas
där, ej sedan måtte genom lurendrejare insmugglas till andra
platser i landet. Först och främst måste det naturligtvis
noga kontrolleras, hur mycket gods som infördes till Marstrand.
Till den ändan avspärrades hamninloppen och bevakades av
uppsyningsmän med båt och roddkarlar. Därjämte var be-
vakning anordnad såväl på själva Marstrandsön som på an-
gränsande öar och på stränderna av närmaste fastland. Där-
ifrån fick ingen passera ut till frihamnen utan att ha klara
papper. En särskild patrullbåt kryssade beständigt i de inre
farvattnen och sunden.
