76 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

sig i den —, kunde han knappt hålla sig för skratt. Han bör-
Jade, berättar han, tilltala Ehrensvärd på portugisiska, »tro-
ende på dräkten, att han vore portugis eller spanjors. Och
drottningen viskade tyst, så att ingen skulle höra det, till
Tersmeden: »Vad tycker Ni väl om denna dårskapen?»

Tack vare bearbetningar, som från allerhögsta ort sattes
I gång genom myndigheterna, ja t. o. m. genom prästerskapet,
vann den nya dräkten dock förvånansvärt hastigt insteg i
alla landsändar. Obestridligen hade den också sina goda
egenskaper. »Jag finner dem, skriver Gjörwell, »så allvarsam,
så varm, så lätt, så bekväm, så dygdig, kort sagt så svensk,
att jag från denna stunden bekänner mig till den av själ
och hjärta.» — »Dygdigheten» gällde egentligen kvinno-
dräkten. »Hur äro icke nw, utropar han i moraliserande
förtjusning, >»damernas halsar och bröst skylde undan skal-
kars ögon och frälste för alla näsvisa tilltag!» Nu kunde be-
mälte skalkar ej längre på ett närgånget sätt avläsa olika
sinnesrörelser hos sin moitié: »det ömmaste bröst häver sig
nu i osynligaste måtto. Således bör man vänta den största
framgång för sederne av denna dräkt;, utbrister den fromme
mannen förtröstansfullt.

I Stockholm var det överståthållaren, Karl Sparre, som
vid ett möte med borgerskapets representanter, »de femtio
äldste», gjorde propaganda för den nya kostymen och upp-
manade de närvarande att såsom rättskaffens medborgare
lägga sitt patriotiska nit i dagen och föregå andra med gott
exempel. Sparre talade högstämt och hjärterörande om »en
lika så vördad som älskad konungs hulda omtanka för dess ri-
kes och undersåtars sällhets. Han yttrade sin glädje över att
ha fått tillfälle att närmare redogöra för Kungl. Maj:ts »drå-
peliga tankar» i detta ämne, vilka ginge ut på »att det ska-
deliga och så länge överklagade överflödet snart skall se sin
bane, och att under vår vise och milde konungs anförande
vi omsider skole föras tillbaka till förfäders allvarsamhet
i klädebonacs. Och för kontrastverkans skull gick han illa
åt de allmänt gängse, i varma länder uppfunna moderna,
isynnerhet damernas. »Vifinna dem» — damerna nämligen —,
sade han, »föga bättre än halvnakna, blottställda för nordiska
köldens stränghet, deras halsar och halva ryggar oskylde.»
Och slutligen talar den glade vivören varningens ord mot
