GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 81

känd f. d. Mössledare, ett yttrande, som de ivrigaste roja-
listerna funno förnärmande för Hans Maj:t. De ansågo där-
för, att de förgripliga orden borde strykas ur adelns protokoll.
Men konungen själv ville, att de anmärkta uttrycken skulle
stå kvar, för att »eftervärlden må uti våre handlingar igen-
finna, att under Gustav III:s regering det varit svenske
män lovgivet att inför tronen fritt få yttra sina tankar».
Konungens »nådiga och märkeliga ord» framkallade hos de
närvarande en hör- och synbar rörelse. De »förorsakade uti
hela rikssalen ett sakta dån. Glädjetårar utbrusto utur
fleras ögon, och omsider hördes överallt ridderskapets och
adelns underdåniga tacksamhet yttra sig genom det en-
hälliga utrop: ”Gud välsigne konungen!'»

Än så länge hade man icke lagt märke till en rätt väsentlig
olikhet mellan 1766 och 1774 års tryckfrihetsförordningar.
Gustav hade nämligen tillagt en bestämmelse, att den som
offentliggjorde något, som »rörer eller kväljer regeringsformen
eller konungaförsäkran jämte Vår och rikets majestät, hög-
het och rätt», han skulle dömas och straffas såsom för hög-
målsbrott. Under denna obestämda rubrik kunde ju nästan
varje klander mot regeringen och dess åtgärder hänföras.
En viktig olikhet mellan de bägge förordningarna var också
den, att Gustav III:s tryckfrihetsförordning saknade den
orygglighet, som tillkommer grundlag eller allmän lag. Den
kunde när som helst av konungen ändras eller upphävas.

& x
&

I upplysningstidens anda var också den lag om religions-
frihet för utlänningar av annan tro, vilken utfärdades år
1781. Denna anda tog sig hos Fredrik II i Preussen uttryck
i hans bekanta yttrande: »I mitt land får var och en bli salig
på sitt sätt.» Det var ju andra tider nu, än när svenska kyrkan
kämpade på liv och död för sin tro. Nu behövdes ej längre
sådana skyddsmurar som 1604 års stadga om religionen.

Religionsfriheten hade också till ändamål att locka förmög-
pa och driftiga utlänningar till vårt land till gagn för dess in-
dustri och handel. Det var den synpunkten, som lagens upp-
hovsman, den berömde finske prästmannen Chydenius, an-
lade i sin motion på 1779 års riksdag. »Rörd av mina med-
