82 GUSTAV IIL:S LYCKLIGA TID.

människors olyckor och öm om min fosterbygds tillväxt och
styrka, har jag», säger han, »yttrat mina tankar. De för-
domar», heter det vidare, satt genom samvetstvång och för-
följelser söka utrota villomeningar äro, Gudi lov, längesedan
skingrade.» Och någon fara för den lutherska tron be-
hövde religionsfriheten ej föra med sig. Chydenius anförde
flere exempel, som borde verka lugnande: »Icke är Danmark
judiskt, fast detta osälla folket där lever i fred och besöker
sina synagogor offentligen.»

Konungen sympatiserade naturligtvis med förslagsställaren.
Men hur skulle präster och bönder ställa sig till saken?
Om bönderna vädrade en fara för den lutherska kyrkan,
skulle det hela vara förkylt. Det gällde därför att avvända
deras uppmärksamhet från den religiösa sidan av saken,
och det åtog sig den sluge och inflytelserike Nils Svensson
från Göinge. Han lovade konungens gunstling Schröderheim,
som då var bondeståndets sekreterare, att genomdriva den
fria religionsövningen i ståndet. Till den ändan satte han
sig längst ned i salen, ty — säger Lars von Engeström, som
berättar episoden — »den bonde, som ville inflyta, borde
synas blygsam. När han frågade ödmjukt, var han säkrast
om bifall.» Då den kungliga propositionen var uppläst, oupp-
hov sig en stämma längst bort bakom alla andra: ”Gud be-
vare oss! Det kunna vi aldrig bevilja, ty då blir landet upp-
fyllt av skojare och tattare och sådant pack, som gör all-
mogen största plåga.” Det var Nils Svensson. Han talte nu
med sådan värma, att han uppeldade hela hopen, som mum-
lade med honom. Sedan sorlet saktat sig, sade Schröderheim:
”Långt ifrån att gynna tattare och sådana, vill konungen taga
kraftiga mått och steg emot deras kringstrykande. I denna
framställning är ej fråga om dem.” — ”Kan herrn lova oss',
sade Nils Svensson, ”att den ej skaffar oss tattare på halsen?'
— ”Det försäkrar jag', svarade Schröderheim, — ”Under det
villkoret giver jag mitt samtycke', sade Nils Svensson och
alla de andra efter honom, glada att hava undsluppit en så
stor fara.» Men renlärighetsfrågan glömde de alldeles bort.

Så lurar man bönder.

I sitt beslut erinrade bondeståndet om huru fordom »de
i riket inflyttade valloner inom kort tid blivit med nationen
införlivade och uti sina efterkommande givit Sverige nyttiga
