GUSTAV III SOM SAMHÄLLSFÖRBÄTTRARE. 95

Ännu så länge var dock i regeln första villkoret för befor-
dran inom svenska armén att kunna bjuda en ackordsumma.
Andra villkoret var ett adligt namn. Dugligheten kom först
i tredje rummet. Systemet var både olagligt och oklokt.
Men Gustav ville icke lyssna till den kritik av förhållandena
inom franska armén, som han mottog från sin gunstling
Pontus Lilliehorn under hans tjänstgöring där: »Man vin-
ner inga bataljer med fordom lysande namn. Bättre vore
då att följa konungens av Preussen exempel. Han befordrar
blott förtjänsten.»

Det allra betänkligaste var emellertid Gustavs oförmåga
att utrota den dåliga disciplinen inom armén. För den upp-
giften behövdes en kraftigare hand än hans. Han kunde nog
vara sträng — det visade ämbetsmannaräfsten — men sträng-
heten stred i själva verket mot hans natur, som tvärtom var
alltför benägen att förlåta. En gardeskapten, som grovt
förolämpat sin chef, blev dömd till döden, och konungen
höll själv ett strafftal till hans kamrater, som hållit med
honom. Men tvärt emot rådets bestämda mening var ko-
nungen strax därefter färdig att mildra straffet till tjänstens
förlust. Och sedan dröjde det ej länge, förrän den uppstudsige
blev alldeles benådad och återfick sin tjänst, medan hans
överste genom sina officerares trakasserier tvangs att taga
avsked.

Året därpå begicks ett annat uppseendeväckande sub-
ordinationsbrott, i det att aderton artillerilöjtnanter sam-
mangaddade sig mot sin chef och antastade honom i för-
gripliga ordalag. De skyldiga blevo vwvisserligen häktade,
och fjorton av dem dömdes till offentlig avbön och avsätt-
ning, men straffet lindrades av konungen därhän, att de
skulle under fyra månader vara degraderade och »göra simpel
artillerikarls tjänstbo — dock med bibehållande av lönen!
Före de fyra månadernas utgång återfingo de sina förra
tjänster. Det är ej på sådant sätt man statuerar avskräckan-

de exempel.
x

Om andan inom armén för övrigt säger Skjöldebrand, den
blivande generalen, i sina memoarer: »Det var ock den tiden
nästan en antagen sed, att den, som hade befäl, skulle rasa
