108 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

det rika Frankrike, som han förde spiran. Tyvärr följde
också fransk lättfärdighet och sedefördärv med det förfinade
franska världslivet. Fersen berättar bland annat om att
till de pikanta nöjena under hovets vistelse på Drottning-
holm hörde »bruket att promenera nattetid i parken utan
lykta. Där var den allmänna mötesplatsen för alla slags ga-
lanta äventyr. Man förklädde sig i en stor kappa, och nattens
mörker tjänade till mask för ansiktet. På dessa promenader
blandade sig bättre damer och mamseller av ett tvetydigt
rykte med varandra.» ;

Hedvig Charlotta skriver också i sin dagbok på hösten
1777 om hovlivet på Drottningholm: »För övrigt är här
ingen brist på kärleksintriger: det är ett allmänt mod att ha
älskare, och var och en har sin. Många avskyvärda historier
i den vägen äro i omlopp. Utan tvivel bli de dock betydligt
överdrivna av elaka tungor.»

Nöje och njutning var dock ej det enda, Gustav ville med
hov- och teaterlivet. Han såg i dem också uppfostringsan-
stalter till den belevenhet och de fina seder, varigenom han
ville förädla sitt svenska folk. En nation, som var så för-
giftad av politiskt gräl, behövde livas upp och få en gladare
och lättare syn på tillvaron, menade han. Umgänget män-
niskorna emellan behövde så väl att förädlas genom något
av den angenäma och belevade sällskapston, som känne-
tecknade söderns folk, isynnerhet fransmännen. Och verk-
ningarna av Gustavs insatser uteblevo ej. »Gustaviansk»
belevenhet och elegans levde kvar genom flere släktled. Och
om än denna förädling i allmänhet ej trängde så djupt, så
stannade alltid här och där något av rococons sirlighet på
ytan. »Till och med den förfallna publiken på Bellmans
krogar och muffbaler rör sig nu med vissa sirliga åthävor
och krumbukter, som karikera fransk polityrs, säger Le-
vertin.

Men aldrig ha angenäma sällskapstalanger i så hög grad
varit till förfång för mera gedigna egenskaper som på denna
tid. Vid Uppsala universitet klagades över studiernas för-
fall, i ty att den adliga ungdomen nästan ej brydde sig om
annat än att vinna belevenhet för att kunna få insteg vid ho-
vet och på den vägen göra sin karriär. »Man lär sig snarare
dansa än skriva sitt namn. Man lär sig litet språk för att
