118 GUSTAV III:S LYCKLIGA TID.

sett ett visst, ibland nyckfullt påkommande gott uttryck,
för det mesta tyckes inbjuda till ett par örfilar.s»s Den näs-
visa uppsynen berodde dock innerst på att hon var »skälm-
aktig till sin natur».

»Mina tänder äro», fortsätter hon, »ganska väl ställda och
någorlunda vita men för stora för att vara vackra, och när
jag småler, visar jag två tänder, som se ut som vildsvins-
betar. Min haka är lång och spetsig, min hy ganska vit men
saknar nästan alldeles färg, och det lilla därav, som funnils,
har sminket fördärvat. Min figur är ganska bra samt någor-
lunda väl proportionerad och min växt rak. Skulle det ej
tyckas så, är det mitt eget fel, ty jag kläder mig slarvigt.
Fast jag ej särskilt tycker om dans, visar jag mig dock gärna
på baler, emedan jag vet, att jag dansar bra och tycker om
att få beröm. Jag spelar tämligen bra på clavecin! och
gitarr ävensom något på harpa, dock sällan i takt, ty till
följd av mitt livliga lynne ger jag mig ej tid därtill.

Jag är av naturen ganska högfärdig men har under min
uppfostran fått lära mig att kuva denna onda böjelse, som
dock understundom vill återkomma. Man skall skaffa sig
respekt genom mildhet och sådana egenskaper, som äro vär-
da aktning, men ej genom den samhällsställning, man intager.
Jag umgås gärna förtroligt med mina vänner — ibland
t. o. m. till överdrift — och har mycket svårt att finna me-
delvägen.

Mitt hjärta är av naturen gott, ehuru jag själv fördärvat
det med mina dåliga egenskaper; jag har varit mycket nyck-
full och är det ännu rätt betydligt men försöker att behärska
mig, så att det ej skall märkas. Jag är ganska häftig och kan
vara rätt elak, om jag ej lägger band på mig. Jag är road av
förtal och av att skämta över vad andra göra samt måste
anstränga mig mycket, för att detta mitt fel ej må taga över-
hand.

En enda väninna är mig nog. Det enda jag begär som be-
vis på hennes vänskap är, att hon ej må skona mig utan öppet
förehålla mig alla mina fel. Min högsta strävan skall ständigt
vara att bli älskad.»

1 Uttalas klavsäng: ett föregångsinstrument till pianot. Spinet-
ten var en sorts clavecin.
