DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 143

Sorgen kunde dock icke lägga band på konungens obehär-
skade lust för skådespel. Det kostade mer än nog på honom
att uppskjuta ett sällskapsspektakel på Ulriksdal hela fjor-
ton dagar efter den lilles död.

En medlem av kungahuset, vars sorg gjorde ett starkt
intryck, var hertig Karl. Vid begravningen »lämnade han sina
tårar fritt lopp». Men i verkligheten var det ett annat nästan
samtida dödsfall, som framkallade hans känsloutbrott, näm-
ligen premiäraktrisens vid den franska teatertruppen made-
moiselle Barons. »Denna skådespelerska», säger Fersen,
»förenade med ungdom en fördelaktig växt och vackert ut-
seende och var en så mycket större förlust för denna trupp,
som det var omöjligt att ersätta henne uti Sverige. Men
huru ömt denna förlust än träffade konungen och omstörtade
hans lyriska förströelser, blev den ännu kännbarare för her-
tigen av Södermanland. Denne prins var nämligen verkligén -
förälskad uti mademoiselle Baron.» — »Men allmänheten,
som icke visste, vem hans tårar gällde, välsignade med suckar
hans tillgivenhet och tänkesätt för sin broders hus», säger

Schröderheim.
LJ

Förhållandet mellan Gustav och hans gemål var snart
lika onaturligt kyligt sors före försoningen. »Denna fullkom-
liga brist på ömsesidigt förtroende och tillmötesgående är
verkligen sorglig att bevittna», skriver Hedvig Charlotta
men gör på samma gång den reflexionen: »För övrigt torde
ingen kvinna i världen kunna få något välde över kungen, som
tycks vara fullkomligt fri från all svaghet för det täcka könet
och okänslig för dess skönhet och behag.»

Litteratur: Carl Forsstrand, Sophie Hagman och hennes sam-
tida.
