156  DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.

»Men ljuset kom — och vem blev flat,
om ej den ängsliga figuren?
Ty mera vanskapelig krabat
man aldrig såg uti naturen.»

Men ljuset har ännu flere fiender:

”Q0 blygd och hån! skrek pastor Fån,
”så grovt att gäckas med försynen!
Tänk, att det djärva stoftets son
vill mitt i natten nyttja synen!
Förgäves går då solen mer

på Guds befallning upp och ner
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör

och genom talgljus våga tör

att själva dagens strålar härma.
Hon storm och böljor tygla vet
och räds ej i sin gudlöshet

att hindra åskan slå ihjäl sig.”»

Då ljuder ropet: »Ell'n är lös på Söderl!

»Man nämner gata, gränd och hus,
och orsaken till allt . . . ett ljus.»>

Nu har pastor Fån fått vatten på sin kvarn. Han tar till
orda med följande kraftiga maning:

»Så fattom genast vårt beslut:
att allt, som lysa kan, släcks utl»

Men nu träder en av ljusets vänner upp och frågar: »Vad
nyttigt kan ej skadligt bli?>» och anför som exempel både mat
och dryck, sömn och skratt. Men skall man därför för-
bjuda folk att skratta, äta, dricka, sova?

Till Kellgrens dråpligaste dikter hör också »Dumboms
leverne», vari han dels gycklar med inskränkta människors
snusförnuftighet, dels för det sunda förnuftets talan gent-
emot allehanda humbug och dårskaper. Dikten är allt-
igenom hållen i en gemytlig ton:

1 Syftar på franska revolutionen, vilken »eldsvåda» var en följd av
»upplysningen>.
