158 DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.:

Hans ögon syntes tårar pressa,
då de i kitteln sprattlade.
”Nej, ingen dör så grymt som dessa',
skrek han, ”ty de dö levande.”

Man hört, hur mången auktor skriker,
när minsta fel bestraffning fann;
men Dumbom tålte lätt kritiker,
så snart de rörde någon ann'.

Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp
men steg om morgon” stendöd opp. —
O vandringsman, yvwdi seavtov! ]

Med sina stridsdikter mot upplysningens fiender av både ena
och andra slaget nådde Kellgren rangen av en verkligt stor
skald. Den njutningslystne ynglingen hade utvecklats till
en fosterlandsälskande medborgare, fylld av pliktkänsla
och hänförelse för en livsuppgift. Han hade blivit en man,
den där »verkade som nationalvett;, tack vare den utom-
ordentliga auktoritet, han förvärvat sig. Med beundran
sjunger Tegnér om den tid, »när Kellgren slog de stora slagen,
de blixtrande, för sanning, rätt och vetts. Hans uppfattning
av kärleken hade också höjts och förädlats genom pliktkänslan.
Det är ej längre ögonblickets njutning och sinnesruset
utan »det oupplösliga bandet mellan två makars hjärtan», som
han besjunger i dikter sådana som skaldebrevet »Till Kri-
stin&, där han ger det vemodigt gripande, sällsamt beta-
gande självporträttet:

»Än hade åldern icke plöjt hans panna,

och icke strött sin driva i hans lockar

och icke tyngt hans fjät och böjt hans skuldra
och släckt hans snilles eld. — Men vad ej åldern
det hade sorgen redan gjort och smärtans
fördolda gift och känslans yra brånad

och svallet av de sjudande passioner

och svikna hopp om nöjen — ackl! som lovat,
och ledsnan, mera grym, av dem som hållit.>

För denne ensamme, av sjukdom i förtid åldrade man med
något av dödskylan i sitt hjärta öppnas dörren till det lyck-

! Gnothi seåvton (känn dig själv): vishetsregel, som var inristad
på templet i den förngrekiska staden Delfi.
