KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 169

»Så talte hon och tömde koppen

och nedsjönk i en länstols famn,

blek som ett lik, matt som en hamn,
med köld och ryckningar i hela kroppen.»

I detta tillstånd lämnar Belsano sin trogna maka. Men
knappt har han stängt dörren bakom sig, förrän Graziosa
känner ett behov att meddela en viss ung herre den glädjande
underrättelsen, att hon blivit änka. Hon skriver ett brev till
honom, och han kommer, iförd en rikt broderad frack. Re-
dan ha de tu hunnit till en ganska öm scen,

»när dörrn slås opp, så fort som sagt,
och mitt för dem står... vem?... den dödel»

Den som bäst finner sig till rätta i denna situation, är
tredje man. Han tar sitt parti — och försvinner:

»Frun äntlig” först till orden tager:

”Min man”, skrek hon, försagd och matt,
”du lever än och ser Guds dager?

”Ja', svarte han, ”och du, min skatt,

du ock, om allt mig ej bedrager?

Det verkat sent, det gift du tog!
”Ack! Jag har visst ej tagit nogl

Jag säkert än en sats behöver.”»

»Men vem var den herrn, du hos dig hade?»

»'Den herm? . . . du önskar kunnig bliva

om herrn, som gick?... Det var...välan...
en doktor! — ”Doktor? Vartill han? —
”Att mig en större dosis giva.”» --

Den äkta mannen blir naturligtvis övertygad — det märker
den sköna bedjerskan tydligt — och slutet blir, att han
bjuder sin fru på en åktur i morgonluften. Klatsch — det
bär i väg. Vart? Jo till en byggnad med famnstjocka murar
och dubbla galler. Här drar Belsano på klocksträngen, och
vad visar sig? Jo

sen basilisk i klosterskrud

bland ljus och gravkor och reliker
och femtio Avens hesa ljud

från femtio bleka katoliker!»
