KARL GUSTAV AF LEOPOLD. 171

Verkligt rolig är också satiren »Mina rum», där Leopold
gycklar med en tysk estetikers — för övrigt träffande —
påstående, att arkitekturen är »frusen musik»:

»Pris åt de män, som tänt förnuftets tyska ljus!
Och nu, då hyrorna i varje minsta hus

bli dyra, att man därav ryser,
så — för att på en gång bo husfritt och med stat —
kvitterar jag i höst den vindsvrå, som mig hyser,
och flyttar in, vill Gud, i någon grann sonat,

i glad förväntan att den fryser.»

Den dikt, som Leopold själv satte högst, var hans poetiska
berättelse »Eglé och Annett,. Den skildrar två unga
vackra flickor, den högvälborna fröken Eglé och den fattiga
prästdottern Annett, som fick bli lekkamrat åt Eglé och upp-
fostrades tillsammans med henne. De två flickorna voro
oskiljaktliga, ända tills de gifte sig, bägge inom sitt stånd,
Eglé sam i ett hav av sällhet och nöjen. Se, hur hennes liv
förflöt:

»Visiter, spel, supé, bal, op'ror, assembléer!,

allt knöt sig länk i länk. Det var en evig ring

av bal, visiter, spel, spektakler och supéer

och ingen halv minut att sköta någonting.
Hushållningen var här, som jämt på stora ställen,
hovmästarns sak; den höls i riktigt grevligt flor.
Och barnen lämnades — vad ni med lätthet tror —
de små i ammans vård, de större åt mamsellen,
för måttlig penning hyrd att vara deras mor.

Det moln av små besvär, som andras himmel skymmer,
det flyr från bördens folk; det vets ej av i slott.
Att sörja där för allt är lägre själars lott;

det är ej hennes nåd, som därom har bekymmer:
man är betald — allt sker; grevinnan ringer blott.»>

Men åren gå, och det är ej att undra på, att Eglé hinner
ledsna vid all den fina världens flärd och inre tomhet.
Men ännu värre är, att de bägge makarna under sitt jäk-
tande liv kommit ifrån varandra. Till slut är ömsesidig
otrohet med i spelet.

»Eglé blev sjuk av sorg, dess färger föllo av;

med harm emot sig själv, med vämjelse för världen,
hon levde i sitt hus till slut som i en grav.»

! Festliga tillställningar.
