KARL MIKAEL BELLMAN. 177

Gubben Noak :,: brukte egna hår,
pipskägg, hakan trinder,
rosenröda kinder,

drack i botten :,: Hurra och gutår!

Då var lustigt :,: på vår gröna jord:
man fick väl till bästa,
ingen törstig nästa

satt och blängde :,: vid ett dukat bord.

Inga skålar :,;: gjorde då besvär;
då var ej den läran:
”Jag skall ha den äran !
Nej, i botten :,: drack man ur . . . så här.

»sGubben Noak» var snart så populär, att det klagades över
att t. o. m. de arma barnen »under föräldrars och vänners
skratt och apespel upplyfte sin späda röst till sådana styggel-
ser).

Till samma grupp som »Gubben Noak» höra sådana visor
som »Potifars hustru» och »Joakim uti Babylom:

»Joakim uti Babylon

hade en hustru, Susanna...
Töm vår kanna — ::
skål för dess person!

Joakim var en genom-ärliger man,

frun lika ärlig också som han:
Fru Susanna ::
många hjärtan vann.

Joakims trädgård var med manér:
lusthus, tapeter av siden!
Middagstiden :lj:
gick Susanna ner.
Ekar och lindar stodo runt om en damm —
sköna Susanna hon plaska och sam.
När hon plaska :l:
skymta liljor fram.

Neruti blomstergården nu
gingo allena två bovar,
slogo lovar :l:
kring vår lilla fru.
”Hej', sade boven till den andra så slem,
”Hej, det är middag — kom Jlåt oss gå hem/
Två kanaljer :l:
i varenda leml»
