178 DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.?

Vid mitten av 1760-talet slår Bellmans diktning ut i full
blomning. Vi se livs levande för oss en rad av typer från
Stockholms krogar och idylliska utvärdshus, som möta oss
i hans dikter. Det är Fredman, den elegante hovurmakaren
och kavaljeren, som genom ett olyckligt äktenskap med en
rik men rå och simpel änka kommit på livets utförsbacke
och blivit »urmakare utan ur och verkstad». Det är fader
Bergström, namnsdagsblåsare till yrket, det är dansmä-
staren korpral Mollberg och Movitz, värdshusvärden, vars
bortgång Bellman firade med den vackra minnessången
»sVem är, som ej vår broder minns. Det är slutligen
den vackra och yppiga »källarnymfem, d. v. s. krogpigan,
Ulla Winblad, som hör till huvudstadens lätta garde!, till
samma krets som »Lilla duvan», »Lärkam», »Lilla lambet» och
»Kalvsteken».

Hur se vi icke livslevande för oss musikanterna och bal-
sällskapet i den dikt i samlingen »Fredmans epistlar»,
som börjar:

»Käraste bröder, systrar och vänner!

Si fader Berg! ” Han skruvar och spänner
strängarna på fiolen,

och stråken han tar i hand.

Ögat är borta, näsan är kluven.

Si, hur han står och spottar på skruven!
Ölkannan står på stolen.

Nu knäpper han lite grand,

grinar

mot solen;

pinar

fiolen.

Han sig förvillar,

drillar

ibland.

Käraste bröder, dansa på tål

1 Ulla Winblad var särskilt känd för sitt rika och vågiga svarta
hår, varför hon gick under namnet »Knollriga mamsellen». Hon var
två gånger gift, första gången med en tullbetjänt, andra gången med
en vaktmästare. På den tiden höll hon också »näringsställe». Men både
hon och mannen beklagade sig över att hon »genom tryckta kväden
var för liderlighet beryktad» Tonsättaren Heffner berättar, att en
gång, när han och Bellman besökte henne, kom hon mot dem med
eldgaffeln i handen och skrek: »Är du nu här igen, din infama karl,
som belackar mig över hela landet i dina förbannade visorl»
