KARL MIKAEL BELLMAN. 181

Varje blick, hans öga skickar,
lockar tacksamhetens tår;

rörd och tjust av dessa blickar,
själv den trumpne glättig går.»

Denna kärlek till naturen återkommer i tavla efter tavla.
Fagrast av Bellmans naturdikter är kanske den, som han
skrev till Ulla i fönstret på värdshuset Fiskartorpet en sommar-
dag:

»Ulla, min Ulla, säg, får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin
eller ur sumpen en sprittande ruda
eller från källan en vattenterrin?
Dörrarna öppnas av vädren med våda,
blommor och granris vällukt ger.
Duggande skyar de solen bebåda,
som du ser.
Ä”ke det gudomligt, Fiskartorpet — vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar, som stå rad i rad
med friska blad?
Än den lugna viken,
som går fram? — Å, jal
Än på långt håll mellan diken
åkrarna?
Ä”ke det gudomligt, dessa ängarna?
Gudomliga,
gudomligal»

Bellman lever och andas i nuet. Hans naturdiktning fångar
alla ögonblickets skiftningar: trädens sus, insekternas surr,
djurens läten, människornas röster. Rörelse och växling
är det också i atmosfären. Han älskar att måla förändringarna
och väderskiftena. Ofta talar han om storm och blåst,
men mest råder, som Levertin framhållit, »den luftens lätta
dallring och rörelse, som Bellman uttrycker med sin älsk-
lingsterm ”Vinden spelar”. — ”Dörrarna öppnas av vädren med
våda”, heter det. Giver någonting bättre svensk sommar än
detta dörrarnas plötsliga öppnande för ett doftande vinddrag?
Men det är icke bara dörrarna, det är också våra hjärtan,
som så oförmärkt och oförklarligt öppnas för den uppsvenska
naturens spel av ljus och toner.»

En klar svensk högsommarmorgon på Mälaren har aldrig
skildrats så målande i några korta versrader som i Fredmans
