KARL MIKAEL BELLMAN. 183

»det torpet lilla, straxt utom tulln,
där kräftan ljustras röd ur kastrulln,
och dit Brunnsvikens bölja klar

i vattrade vågor sig drar.

Just där, inom Torpets höjda gräs,
på granrisat farstugolv
steg Ulla utur sin gungande schäs
en söndag, så klockan tolv
vid pass, då Jofur! åskan bestämt
och Dand/ryds? klockor pinglade jämt
och tuppen gol i källarsvaln
och svalan flög långt in i saln.>

Vilken underbar förmåga att med några få penseldrag ge

en hel stämning! é /
&

Världen var för Karl Mikael en stor barnkammare, där alla
leka, där ingen tynges av plikters börda. Och själv var och
förblev han ett stort barn, som gladdes åt livet och sorg-
löst njöt dess fröjder, en dagdrivare och upptågsmakare,
som genom sitt levnadssätt förlorade kraften till ordnat
arbete, men en skaldenatur utan like.

Alla, som hörde Bellman själv sjunga sina verser, blevo
överförtjusta. Men när visorna kommo ut i tryck och det
blev läsarens sak att ge dem liv och anda, då blevo meningarna
delade. Då avkunnades från vwvissa håll fördömelsen över
hans »slagdängor» med infall så liderliga, att »själva den
fräcka Messalina kunnat rodna», och med »grova begabbelser
av själva helgedomen: Adam och Eva, Moses och Aron,
Noak och Amos, Paradis och Sinai berg». Även den unge
Kellgren svängde med vred uppsyn sitt gissel över den sån-
gare, som han beskyllde för att ha »stulit Anakreons lyra»
och »rik i fylleri och yra, sin ådra fyllt med dubbelöb. Vad
som mest stötte den vittre Åbodocenten var väl den låga
sfär, varifrån »Nordens Anakreon» hämtade sina motiv:
»Hans muser sig på spinnhus nära.» Antagligen kände han
ännu ej till de bästa av Bellmans dikter. Det är också myc-
ket möjligt, att han fått i sin hand någon av de många

1 Jofur: ett under 1700-talet använt nordiskt namn för Jupiter.
— 2 Danderyds kyrka ligger ungefär en halv mil norr ut från
Roslagstull.
