KARL MIKAEL BELLMAN. 185

motsäges av hans omdöme om sig själv, enligt vilket han ju
var en herre av mycket liten djupsinnighets. Den djupsin-
nighet, som finns på bottnen av Bellmans diktning, härrör
från det religiösa drag, som han djupast inne bevarade livet
igenom, från medvetandet om den jordiska glädjens tom-
het och alltings förgänglighet. Ty efter rusets fröjder kommer
mörk förtvivlan. Aldrig har denna fått ett mera hemskt
gripande uttryck än i den dityramb, han diktar på Järntorget
en sommarnatt 1768, då han ensam och övergiven genom-
tränges av all förnedringens bitterhet. Han lägger sin mono-
log i munnen på Fredman, som ligger utanför krogen Kryp-
in mitt emot bankohuset:

»Ack du min moder, säg, vem dig sände
just till min faders säng?

Du första gnistan till mitt liv upptände —
ack jag arma dräng!

Blott för din låga

bär jag min plåga,

vandrar trött min stig.

Du låg och skalka:

när du dig svalka,

brann mitt blod i dig.

Du bort ha lås och bom

för din jungfrudom!»

Och så ligger Fredman och mediterar över sitt eget liv:

»Tvi tusan hasor —
rocken i trasor,
skjortan svart som sot!
Si på halsduken,
lammskinnsperuken

och min sneda fotl!»

Men så öppnas krogdörren, och han får en sup och ännu ett
par att läska den torra strupen med.

»Nu ska de styva leder bliva smorda;
smorda allihop.

Hurra, kurage,

lustigt bagage —

friskt i flaskan, hej!

Nu är jag modig,

tapper och frodig

och jag fruktar ej.

Ännu en sup eller par . . »

Tack, min mor och farl»
