KARL MIKAEL BELLMAN. 187

alltid ringde, kände med hela sin varelse den vällustigt
sorgsna poesien över dessa ”bleka fält', det klara höst-
vemodet över det hela.

”Aldrig en Iris på dessa bleka fält
minsta blomma plockat
till vällukt i sin herdes tält,
och dessa lövträn vid dagens ljusa rand
aldrig fågeln lockat
till Floras fest vid Mälarns strand.
Aldrig hördes lärkan nånsin spela
för att turturduvans kval fördela,

som i ro
mitt bland dödens pilar byggt sitt bo.”

Vilken förunderlig strof, där idyllen liksom slutar i tor
fallet från en psalm», säger Levertin.
I sådana dikter framträder, som Tegnér sjunger,

»vemodsdraget över pannan,
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrött».

Men detta vemodsdrag får icke överdrivas, såsom somliga
Bellmansforskare gjort, de där strävat och letat för att pressa
fram molltoner ur snart sagt allt, vad Bellman diktat. De
ha glömt, att huvudtonen i hans skaldskap dock är den be-
kymmerslösa livsglädjens dur. Det finns gott om exempel
på att denna rådde på själva förgängelsekänslan, även om
»den dystra humorm är förhärskande i vissa dikter, såsom
i »Fredmans epistel till fader Movitz under dess
sjukdom, lungsotem:

»Drick ur ditt glas! Se, döden på dig väntar,
slipar sitt svärd och vid din tröskel står.
Bliv ej förskräckt! Han blott på gravdörrn gläntar,
slår den igen — kanske än på ett år.
Movitz, din lungsot, den drar dig i graven.

Knäpp nu oktaven,
stäm dina strängar, sjung om livets vår! ::

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
nedkramat bröst och platta skulderblad!
Låt se din hand! Var ådra, blå och trinder,
ligger så svälld och fuktig som i bad;
handen är svettig och ådrorna stela.

Knäpp nu och spela;
töm ur din flaska, sjung och drick, var glad! :,:»
