188 »»DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.?

Förgängelsekänslan adlar Bellmans krogkunder och nymter.
Men ögonblicket och dess njutning får också för honom ett
oändlighetsvärde, just därför att den är flyktig och aldrig
skall komma tillbaka. För den som ser så på livet, har dö-
den förlorat sin udd. »Döden blir tillvarons mysterium, som
skänker den dess poesi», och de jordiska tingen »förvandlas
till en hägring, som speglar sig i livets ström».

Hans »Levernesbeskrivning», som han nedskrev i bysätt-
ningsfinkan året före sin död, andas den soligaste belåten-
het med tillvaron och den innerligaste förnöjsamhet med hans
lott. Det ligger något heroiskt i denna lättsinnets filosofi.

Den äkta pärlan i Bellmans diktning är hans varma och
naiva känslighet, som kan blixtsnabbt växla mellan löjet
och tåren, och som av Levertin så vackert förliknats vid den
trolska brytningen mellan sol och regnväder en sommardag.

»I Djurgårdsekar, susen vänligt över

den störste sångarns bild, som Norden bar!
Det finns ej tid, som dessa toner söver,
det finns ej land, som deras like har»,

sjunger Esaias Tegnér.

»Den störste sångaren» — ja, som sångare har Bellman
icke sin like bland Nordens skalder. Ingen har som han för-
mått sammansmälta musik och poesi till ett. »Det är», säger
Kellgren, »icke vers, som äro gjorda till denna musik, icke
musik, som är satt till dessa vers — de hava iklätt sig var-
andras behag, sammansmält till en skönhet.»

Thomas Thorild.

1700-talet är först och främst upplysningsfilosofins tid.
Man dyrkade det sunda förnuftets ljus. Allting: politik,
samhällsförhållanden, religion, vetenskap, konst, skulle ställas
under förnuftets dom. Och det som ej höll måttet inför
denna kritik — bort med det! Revolution, om ej annat
hjälpte! Mänskligheten har aldrig varit så förståndig som då.
Man var så förståndig, att man till slut blev snusförnuftig
