194 »DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.d

som han kallar den. I ett brev till en vän skriver han, att den
nya sekten hade till ändamål att vutbreda det högsta sköna
och sanna», men lärde, att »det högsta sköna är det, som är
orimmat, och det högsta sanna det, som är orimligt>.

Att Thorild dock var en verklig skaldebegåvning, det visar
han i en dikt sådan som »Hildur» med dess kraftigt må-
lande början:

»Slå vild, o storm,
mot Mälarns klippa!
Med dig jag klagar.
Slå vild, o storm,
häv, rasande, högt
den gnyende vågen,
och kvid och vissla
I höstgula träden l»

Thorilds egentliga livsuppgift var dock icke diktarens utan
tidningsmannens och samhällsförbättrarens. År 1784 finna
vi honom som utgivare av en ny tidning, »Den nya gran-
skarem, som naturligtvis skulle stå himmelshögt över alla
andra »blads. Här framlägger Thorild sina frihetsidéer på
det politiska och sociala området i en stil, som överflödar av
utrop och deklamationer och har över sig det muntliga or-
dets, folktalarens, omedelbarhet och livfullhet. Den rikliga
användningen av fet- och kursivstil är också uttryck för
denna inneboende kraft och eld i vad han skriver. Det är,
som om man hörde författaren själv inför en lyssnande folk-
skara ropa, ja skrika ut själva slagorden i vad han har på
hjärtat. Hans uppträdande innebär i det hänseendet början
till en revolution av den gängse cirklade, omständliga prosa-
stilen, en revolution, som jämförts med den Strindberg åstad-
kom ett århundrade senare. Bägge ha de satt must och
märg i vårt skriftspråk, »ingjutit talspråkets levande värme
och röda blod i den kalla, blåblodiga konststilen».

Det var ej utan, att de nya frihetslärorna ansågos samhälls-
vådliga av de makthavande. Schröderheim skrev härom
till konungen: »En förryckt magister Thorén har börjat en
ny skrift, som är gallimatias men har elaka ställen. Jag
hoppas göra slut därpå.» Gustav III lär dock ej ha velat
ingripa mot den unge entusiasten, vars tidning för övrigt
ej upplevde mer än tio nummer.
