THOMAS THORILD. 197

skaffa sig det anseende, som låg i en juris doktorsgrad, och
för den skull for han till Uppsala. Men här var naturligtvis
allting för smått för en så väldig ande som Thorild. Allt
kritiserade han, och han var inte lätt att vederlägga, ty
disputera, det kunde han som ingen annan. Glanspunkten
i hans oratoriska bedrifter blev en disputation, som hölls
i mars 1788 under ett av Gustav III:s besök i lärdomsstaden.
Konungen med sin svit hedrade den akademiska akten med
sin närvaro. Utom de båda ordinarie opponenterna gingo ej
mindre än tolv extra i elden, bland dem Leopold och Schröder-
heim. Men Thorild höll dem alla stången. »Hans snille»,
skriver Armfelt, »hans föredrag, hans vältalighet och den eld,
som framlyste i hans blick och åtbörder, väckte allas för-
våning. Härmed förenade han en saltad kvickhet och sade
ofta grymma epigrammer. Slutligen kom han oss att skratta,
så att vi fingo tårar i ögonen.» På konungens befallning
gjorde Schröderheim första attacken med en ganska träffande
parodi på Thorilds bisarra stil. Ett utdrag därur må vara
nog: »Att två pund överväga ett pund är otvivelaktigt rätt,
en sanning; men det är tyngden, en kraft som föreställer
styrka, vilken gör övervikten.»

Men Thorild var honom för munvig. Schröderheim gjor-
de då några fåfänga försök att draga in den beskedlige preses
i diskussionen, vände sig upprepade gånger till honom och
frågade: »Eller hur, herr professor?» Men preses visade sig
alldeles ohågad att övertaga en roll i detta narrspel. Då ut-
spann sig följande, på sin tid mycket bekanta dialog mellan
Thorild och Schröderheim:

»Jag hoppas, att Ni inte vill förföra min preses att tala.»

»JO0.d

»Jag ber då underdånigast, att Ni ej måtte bry preses med
att skilja en träta, vartill ämnet tyckes vara honom mindre
bekant. Min preses är ingen Paris, jag ingen Pallas och Ni
ännu mindre någon Venus.»

Efter den betan troppade Schröderheim av. Han var van
att ha skrattarna på sin sida och var inte belåten med de
ombytta rollerna.

Bland de opponenter, som uppträdde efter »Venus från
Uppsala», såsom Armfelt titulerade sin slagne vän, var även
den sedan så berömde juristen Holmbergson. Han började:
