200 DET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.?

författare borde kritikern, som han säger, se »en liten gud,
full av eld och allvar, färdig att ropa sitt ”Varde'». På det
viset hade Thorild slagit sig till de svaga skribenternas spe-
cielle riddare. Det är hans ömma hjärta, hans medlidande
med de svaga och förkomna, som drivit honom därtill.

Thorild hade nu lyckats göra sig allmänt känd. Snart skulle
han bli en verkligt populär man. Det var, då han för sina
revolutionära idéer år 1793 blev dömd till fyra års landsflykt.
Han njöt av att äntligen känna sig som folkhjälte. T lands-
flykten höll han rent av på att vinna världsrykte såsom poe-
tisk martyr. Men så förstörde han sina chanser genom ore-
sonlighet och obehärskade utgjutelser.

En skrift från hans landsflyktstid, som visar, hur långt han
stod framom sin samtid, är broschyren »Om kvinnokönets
naturliga höghet. Han hävdar där kvinnornas rätt
att »först betraktas som människor, därnäst som kvinnor
och icke, såsom man alltid ansett dem, först kvinnor, där-
näst människor. Den sistnämnda uppfattningen anstode
blott en turkisk pascha och vore ett bevis på »den ovärdiga
halvmänsklighet, varuti karlarnes dumma vildhet nästan all-
tid dristat hålla kvinnorna. Samma fånighet eller skamlös-
het, som det vore att betrakta en karl blott i egenskap av en
han, samma fånighet eller skamlöshet är det ock att betrakta
en kvinna blott I egenskap av en hon.» Enligt naturens
gudomliga ordning är kvinnan »en förståndig varelse
med alla en sådan varelses rättigheter och höghet, en män-
niska med all en människas rättighet och höghet, en med-
borgare med all en medborgares rättighet och höghet o. s. v.
och allra sist en hon, en älskarinna för en viss lycklig
karl eller, om ni hellre vill, en hustru».

Det gick emellertid Thorild som det gick så mången frihets-
svärmare vid åsynen av franska revolutionens ohyggligheter
och maktlystnaden hos de nya folkledarne: han ryggade till-
baka, kastade om; och till sist kallar han revolutionen för
sen outplånlig skamfläck i mänsklighetens historia». I skriften
»Rätt eller alla samhällens eviga lag» proklamerar
han sitt avfall från den Rousseauanska läran om massherra-
väldet och »folkviljans» rätt. Han finner nu, att massornas
tyranni är lika förtryckande som förut konungarnes. »Vad
tröst är en pluralitet, när de mesta äro de som veta minst?»
