BENGT LIDNER. 201

Nej makten i samhället borde utövas av ett fåtal högt bildade
män eller av en enda sådan.

Efter detta avfall från de revolutionära grundsatserna
började lyckan äntligen le emot Thorild. År 1795 befriades
han från vidare straff och hugnades med befattningen som
universitetsbibliotekarie i Greifswald. Den forne revolu-
tionären gladde sig som ett barn häråt och ej minst åt den
professorstitel, som var förknippad med sysslan.

Här i den lilla universitetsstaden förvandlades världs-
reformatorn till en lärd, som levde blott för sina böcker
och sin familj och för övrigt slöt sig inom sitt skal. Här
åldrades han, och här verkade han till sin död, år 1808.

x x
+

Tegnér ser på Thorild på samma sätt som dennes mot-
ståndare Kellgren och Leopold. Han har en gång liknat
Thorild vid »en meteor, som knallade och sprang.

Bengt Lidner.

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en usling finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar

den skatt, jag skyldig är, natur, dig, ' allas mor!
Nej, himmel, icke jag ditt delningssätt anklagar.

På blomman av min vår du hagelskurar sänt;

men om jag tälja fått en mängd av sälla dagar,

att jag ett hjärta har, jag kanske än ej känt.>

Så börjar Lidners berömda dikt »Spastaras död». Man
skulle kunna sätta dessa ord som motto på Lidners hela
diktning. I dem utgjuter han sitt känslosamma hjärtas
ömhet, sin medkänsla med alla de millioner medmänniskor,
som sucka under sorger och kval. Han gråter över sina
medmänniskors lidanden mer än över sina egna, vilka sna-
rare skänka honom glädje. De ha nämligen uppenbarat för
