BENGT LIDNER. 203

om att lille Bengt vid moderns andra bröllop diktat sina
första verser. Det skulle icke ha funnits plats för honom vid
bordet under måltiden, utan han fick äta på en »kista» i
stället. Det kände femåringen så bittert, att han började
snyfta och i stället för bordsbön kom det:

»När andra gå till bords, går jag till kista.
O Gud, låt mig då aldrig maten mistal»

En allmänt känd historia från hans barndom är den om
»sLidnerska knäppem. Han skall ha varit mäkta trög och
oläraktig ända till sitt elfte år, då en besynnerlig förändring
inträffade: en dag spratt såväl hans lärare som kamraterna
till vid en genom hela skolrummet hörbar knäppning i lille
Bengts huvud. Han kände en skakning i huvudet, så att
han skrek till av smärta. Strax därefter kunde han sin läxa
som ett vatten och var sedan den stunden utrustad med gott

minne och snabb fattningsgåva(!). — Historien måste ledsamt
nog förvisas till diktens område, ty berättelsen härrör från
en ovanligt opålitlig sagesman — nämligen Lidner själv.

Med all aktning för honom som skald är det ett faktum, att
han alltför gärna »diktade» även om verkligheten.

Fjorton år gammal förlorade Lidner sin mor. Minnet av
henne följde honom som en skyddsande hela livet igenom.
Han förblev alltid det svaga, ofta vilsegångna barnet, som
sökte skydd och tröst i moderns famn. I flere av sina dikter
har han åt modern inflätat de skönaste blomster.

Enligt vad han själv antytt, var han tidigt ute på villovägar:

»Jag blev dock, Gud, förförd . . . och i vad späda år!
På lastens gräns ett steg — och sig en avgrund röjer.»

Efter avslutade studier vid Göteborgs gymnasium kom
Bengt Lidner som 17-årig student till Lund med rika studie-
och skaldeanlag — hade han bara haft motsvarande vilje-
styrka! Hans poetiska begåvning tilldrog sig emellertid snart
uppmärksamhet och beundran. Han diktade med en viss
förkärlek hyllningsdikter till den unge konung Gustav III.

En gång bedyrar skalden:

»Vad ceder är bland trän, vad lejon ibland djuren
är Gustav ibland allt, som finnes i naturen.

Akilles hälsas stor och Henrik likaså,
men när jag Gustav ser, så kallar jag dem små.»
