BENGT LIDNER. 209

»Gud ... ack! rädda mig! — hur jag förskräckes!
Hemsk av nattens djup jag betäckes...
Det blixtrar... vad gnistor! De spritta, de spraka:
väsande svavelregn störta sig ner.
Darrande jordens inälvor braka;
dess grundvalar skaka;
hon vrålar, spyr eld — nu öppnar hon sig.
Gud, nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!

Ramlande tordönen dundrande knalla,
eldtöcknar skalla;
sjöarna svalla
mot rytande skyn.
Klipporna gunga,
åskviggar ljunga —
fasliga syn!
Ankrade seglarne vågorna slunga
mot himlabryn.
Templen av glödande eldkulor brinna.
Ett skrall... än ett skrall: palatsen försvinna;
i rämnade jorden begrava de sig...
Gud, nådig, barmhärtig, förbarma dock dig!

Elden genom djupet bryter;
lavan lik, då Etna ryter:
allt han skövlar, allt förtär.
Håll, Allmakts-Gud! Ditt verk du svurit hägn.
Vi tillbe dina dolda under;
men är du mera stor i dunder
än i de rika sommarregn?
Förgäves! Än en gång mordviggar rasa,
ur blodiga skyar ilande ner.
Vad är det jag ser?

Emot Spastara? Mot himlens urbild han kan .. . vilken fasal
Vad djärvs du? Mot Spastara våga...
förmätne strålel Vad? Du dygden störta vill?
Vet, hennes död kan tvinga oss att fråga:

Månn” gudanåd och rätt är till?

Nej, håll, tills du den niding finner,
uppå vars kala hjässa rinner
av änkors tåreflod ett svall!
Då med blixt och knall på knall
ingen puls i hjärtat sparal!
Mätta fritt ditt raseri!

Krossa, krossa! Men för Spastara
häpna, tillbed, flyg förbil
