BENGT LIDNER. 217

Denna världens goda kunde Lidner aldrig lära sig handskas
med. Vad han fick gick lika hastigt, som det kom, ofta till
andra vanlottade stackare. Det är, som han ville bekräfta
orden i oratoriet »Messiaso: »Det usling usling ger, blir ej av
himlen glömt.» Särskilt ömkade han sig över de stackars
brandvakterna, som måste gå omkring i regn och köld, då
andra fingo vila i väl ombonade hem. Åt dem gav Lidner
av princip alltid pengar, när han hade några.

x

Lidners bräckliga stofthydda höll icke länge ihop. Han
hade stormat för mycket på sin hälsa. Natten mellan den 3
och 4 januari 1793 fick hans oroliga hjärta ro. Han hade då
icke hunnit 36 års ålder.

Bellman sjöng ihop begravningskostnaderna med följande

verser:
»Skalderna ha aldrig råd
att en bror i graven sänka,
knappttill svepningen en våd,
mindre facklorna, som blänka.
Visen ömhet, visen nåd
mot poeten Lidners änkal»

Jaquette Lidner och hennes olyckliga svagsinta dotter
skulle ännu nära tre årtionden framsläpa sitt liv i fattigdom.

x

Det är vemodigt att följa Lidners levnadslopp, att se en
så rik poetisk begåvning bli skeppsbruten på livets hav, där-
för att hans översvallande känsla ej leddes av förstånd och
viljekraft. Känslan, som var hans styrka inom diktningens
värld, blev hans svaghet ute i livet.

»Ej efter namnet skald jag ärelysten far.
Min enda stolthet är, att jag ett hjärta har»,

utropade han. Redan i sin ungdom hade han proklamerat:
»I tårar vällustr. Senare sade han sig vara »till tårar född».
Hans mannaålders stolthet var att kunna »gråta med änkan
och vara olycklig med den faderlöse». Men denna medkänsla
med andra är, som Lamm framhåller, egentligen blott en an-
nan sida av hans bottenlösa medkänsla med sig själv. Hans
