BENGT LIDNER. 219

sonar alla felsteg. Med en viss förkärlek lägger Lindegren
an på att framställa dramatiska gestalter, som han model-
lerat efter sitt eget jag. En sådan typ är den »förförde»
ynglingen, som visserligen ej kan frikännas från en beklaglig
fallenhet för utsvävningar — men vad gör väl det, då hans
hjärta i grund och botten ju är rent och ofördärvat. Priset
i popularitet bland hans poem togo två dikter, som tillkommo
i samband med hans skilsmässa. Med den ena sökte han i
sista stund beveka sin Sophie från att taga det avgörande
steget :

»Suckar, böner, knäfall, ånger

blidka vreden hos en rättvis Gud.

Han förlåter tusend, tusend gånger
mänsklighetens brott mot himlens bud.

Vilken dödlig ville han ej skona,

blev ej för Dess högsta domstol fri?
Varför då, när man kan Gud försona,
är du obeveklig, min Sophie?»

Så erinrar han henne om hur mången gång hon smugit sig
till sin stackars make och förljuvat hans tillvaro, då han satt
bakom gäldstugans galler, och hur hon då

»log med honom åt de papilloner!,
som kring sköna blommor fladdrade,
log åt herrar, grevar och baroner,
kurtisaner och förförare.»

Och så erinrar han henne om deras första kärlekslycka:

»Där vid brädden av den lugna bäcken
du din Karl en evig trohet svor.

Där i skuggan av den vilda häcken
blev du älskarinna, vän och mor.

O Sophie, slit ej de klena banden!

Vänta litet — giv dig tålamod!

Snart du ser mig evigt stött från stranden
fara över dödens svarta flod.

Då, då skall du mot din vilja gråta?
mina öden, mina vwvillors lott,

känna först min kärlek och förlåta
mina fel och ångra egna brott.»

1 Fjärilar, dagdrivare. — ? Begråta,
