220 oDET LÅG ETT SKIMMER ÖVER GUSTAVS DAGAR.?

Men hustrun hade vid det laget hunnit bli härdad mot alla
hans vackra ord och böner. Hon tog det avgörande steget
och slet »de klena bandemn». Just när de bägge kontrahen-
terna gingo ur ut konsistorierummet för att hädanefter
vandra skilda vägar, skall Lindegren ha författat dikter
»Farväl, Sophie»:

»Farväl, Sophie! Vi se varandra åter,
fast aldrig, aldrig mera här.

Men i den värld, där ögat aldrig gråter,
där hjärtat aldrig hatar, blott förlåter,
o låt mig hoppas att få se dig där!

Farväl, Sophie! Var god emot vår Milla !!
Glöm gärna mig, men henne aldrig glöm!

Och straffa ej den menlösa och lilla

för faderns skull, som kanske har gjort illa —
hon är vår flydda sällhets sköna dröm.

Farväl, Sophie! Jag dessa rader teknar
med darrande och övergiven hand:

jag gråter, ryser, rodnar, och jag bleknar
för detta hjärta, som ej mera veknar.
Farväl, Sophie! Nu slits vårt sista band.

Farväl, Sophie! De stunda nu, de tider,
då även jag blir lugn och kall och fri,

då detta hjärtat icke mera svider,

ej klappar, blöder, suckar eller lider.

Men kanske kommer då din tur, Sophie.»

Bägge dessa visor gingo som skillingstryck runt land och
rike under titeln »Tvenne ömma avskedsvisors» och fram-
lockade strömmar av tårar.

Den benägenhet för att frossa i gräsligheter, som känneteck-
nade Lidners skaldskap, nådde en höjdpunkt i Anders
av Kullbergs? översättning av den engelska spökballaden
sAlonzo den tappre och skön Imogine», som vann en
enastående popularitet. Än i dag kan man få höra den
skräckfyllda balladen sjungas med känsla och övertygelse:

1 Deras lilla dotter Emilie. — ? Ämbetsman. Blev statssekreterare
och biskop i Kalmar. Var även en av de aderton.
